Historien om Folkets hus i Kisa håller på att lida mot sitt slut. Lida i ordets rätta bemärkelse. Corren har följt det långdragna förloppet. På årsstämman i mars sattes fingret på föreningens ömmaste punkt: den sedan länge dåliga ekonomin. Enligt bokslutet för 2012 har den ett underskott på en miljon kronor. Sedan tidigare finns skulder på 4,8 miljoner kronor för vilka kommunen – den största av de 30 (!) andelsägarna – gått i borgen och årligen betalar ränteavgifter på 200 000 kronor. Därtill beräknas huset ha ett renoveringsbehov som uppgår till 2,3 miljoner kronor.
Den borgerliga kommunledningen vill låta huset träda i likvidation. Den får stöd av Kinda kommuns ekonom, som på årsmötet konstaterade att även om föreningen skulle sälja samtliga sina tillgångar skulle det inte räcka för att täcka skulderna (Corren 13/3). Motståndet kommer från aktiva inom föreningen Folkets hus samt från den socialdemokratiska oppositionen. Men argumenten för att kommunen även fortsättningsvis ska hålla Folkets hus under armarna andas mer nostalgi och emotion än rationalitet. Man kan ha förståelse för att eldsjälar, som länge varit aktiva inom föreningen och lägger ner mängder timmar på frivilligarbetet, ser det som att kommunen motarbetar dem. Utifrån sett vittnar den varaktiga blodtillförseln till en allt krassligare verksamhet om motsatsen. Kommunen tycks ha gjort mer än tillbörligt för att hålla liv i Folkets hus. Varför, är en däremot fråga som kommer att leva kvar.
Socialdemokraternas strid om fortsatt kommunalt stöd till Folkets hus ger saken en mer politisk dimension. Efter kommunstyrelsens beslut att föreslå frivillig likvidation, ansåg Roger Rydström (S), andre vice ordförande att ”borgarna har ingen strategi ”(Corren 27/3). Fast likvidation är en faktiskt fullt acceptabel strategi. Kanske den enda.
Om det är så som Rydström påstår, att behovet är så stort att ”utan ett levande Folkets hus riskerar Kisa att utarmas” – varför bär inte verksamheten sig självt? Övriga ägare i Folkets hus är bland andra Kisa socialdemokratiska förening, Pappers avdelning 140, Kisa och Skogs- och träfacket. Det kan ge en förklaring till Socialdemokraternas iver att behålla Folkets hus som kommunalt biståndsprojekt. En ganska unken sådan.
Den borgerliga majoriteten i Kinda måste ta sitt politiska och ekonomiska ansvar och släppa Folkets hus. De särintressen som är av motsatt åsikt kan inte tillåtas spendera mer kommunala medel än de redan har gjort. Det är kommuninvånarnas pengar. Skulden som Folkets hus har uppgår, som en jämförelse, till nära en tredjedel av Kindas hela kultur- och fritidsbudget. Det är dags att vända det sista bladet i historien. Betala av skulderna, låt de som vill plocka upp spillrorna och ta vara på det engagemang som finns. Är det tillräckligt, finns behovet, kanske en ny mer lönsam historia kan ta sin början.
Maria Björk Hummelgren