Var är makthungern?
Vi har skrivit det förr och vi skriver det igen: Kristdemokraternas kris är hela den borgerliga alliansens kris. Och ja, kristdemokraterna är i kris och nej, alliansen kommer inte att vinna valet utan dem.
När partiet hade sina kommundagar och, får man väl säga, valupptakt i helgen hade man den femtielfte krisbekräftelsen med sig i ryggen. I fredagens Temo fick kristdemokraterna ynka 4,4 procent. Sedan något halvår är det just kring fyraprocentsspärren partiet har kretsat. Och vad, viktigare är, i det längre perspektivet är det frågan om en fallande trend. Om ingenting görs kommer partiet inte överleva valet i september.
Den generella visdomen går ut på att moderaternas ompositionering har lett till att de moderata väljare som kastade sig över kristdemokraterna i 1998 års val har återvänt till sitt forna parti och lämnat kristdemokraterna på en mer "normal" nivå. Samtidigt som Göran Hägglund (fullt förståeligt) inte riktigt förmått axla manteln efter Alf Svensson.
Det är viktiga poänger. Men som förklaringar är de otillräckliga. Kristdemokraternas problem går djupare än så.
För faktum är, att om man ser till toppnoteringen från 1998, då man nådde nästan tolv procent, och dagens siffror, så har det varit frågan om ett ganska jämnt fall över de år som har gått. Varken Alf Svenssons avgång eller moderaternas omsvängning följer den linjen på ett förklarande sätt.
Vad det i grund och botten handlar om är i stället att kristdemokraterna inte uppfyllde förväntningarna på att bli det nydanande borgerliga partiet efter det kraftfulla mandatet 1998. Såväl självförtroende som fantasi har lyst med sin frånvaro. Ytterst är det avsaknaden av makthunger som är kristdemokraternas stora problem. En sådan brist märks i politiken.
Nog är det synd, för samtidigt har partiet ett rejält förtroendekapital i frågor som berör ett brett stråk i folkopinionen. I dag saknas en röst för alla dem som vill ha en tydlig offentlig motståndare till extremfeminismen och vänsterns tankar på tvångsdelning av föräldraförsäkringen. I undersökningar vinner värdekonservativa synsätt gehör -- inte minst hos unga.
Det är kristdemokratiska kärnområden och det är dags att lyfta fram dem. Det görs inte med förslag om globaliseringskommissioner eller krav på bostäder åt frigivna brottslingar.
Enligt Hägglund går socialdemokraternas valstrategi ut på att inte låtsas om partiet, tiga ihjäl det, och på det sättet pressa det ur riksdagen. Han har säkert rätt i det. Det är en fullt rationell strategi. För så länge kristdemokraterna inte ger allmänheten - eller socialdemokraterna - någon anledning att ägna partiet något speciellt intresse, då kan Göran Persson kosta på sig att strunta i dem och just av det skälet se dem försvinna ur svensk politik.
Det vore det största svaghetstecknet av alla. Kristdemokraterna måste bli vad de själva tjatat om i flera år: aggressiva!
Bildtext: Aggressivitet, tack
Vi har skrivit det förr och vi skriver det igen: Kristdemokraternas kris är hela den borgerliga alliansens kris. Och ja, kristdemokraterna är i kris och nej, alliansen kommer inte att vinna valet utan dem.
När partiet hade sina kommundagar och, får man väl säga, valupptakt i helgen hade man den femtielfte krisbekräftelsen med sig i ryggen. I fredagens Temo fick kristdemokraterna ynka 4,4 procent. Sedan något halvår är det just kring fyraprocentsspärren partiet har kretsat. Och vad, viktigare är, i det längre perspektivet är det frågan om en fallande trend. Om ingenting görs kommer partiet inte överleva valet i september.
Den generella visdomen går ut på att moderaternas ompositionering har lett till att de moderata väljare som kastade sig över kristdemokraterna i 1998 års val har återvänt till sitt forna parti och lämnat kristdemokraterna på en mer "normal" nivå. Samtidigt som Göran Hägglund (fullt förståeligt) inte riktigt förmått axla manteln efter Alf Svensson.
Det är viktiga poänger. Men som förklaringar är de otillräckliga. Kristdemokraternas problem går djupare än så.
För faktum är, att om man ser till toppnoteringen från 1998, då man nådde nästan tolv procent, och dagens siffror, så har det varit frågan om ett ganska jämnt fall över de år som har gått. Varken Alf Svenssons avgång eller moderaternas omsvängning följer den linjen på ett förklarande sätt.
Vad det i grund och botten handlar om är i stället att kristdemokraterna inte uppfyllde förväntningarna på att bli det nydanande borgerliga partiet efter det kraftfulla mandatet 1998. Såväl självförtroende som fantasi har lyst med sin frånvaro. Ytterst är det avsaknaden av makthunger som är kristdemokraternas stora problem. En sådan brist märks i politiken.
Nog är det synd, för samtidigt har partiet ett rejält förtroendekapital i frågor som berör ett brett stråk i folkopinionen. I dag saknas en röst för alla dem som vill ha en tydlig offentlig motståndare till extremfeminismen och vänsterns tankar på tvångsdelning av föräldraförsäkringen. I undersökningar vinner värdekonservativa synsätt gehör -- inte minst hos unga.
Det är kristdemokratiska kärnområden och det är dags att lyfta fram dem. Det görs inte med förslag om globaliseringskommissioner eller krav på bostäder åt frigivna brottslingar.
Enligt Hägglund går socialdemokraternas valstrategi ut på att inte låtsas om partiet, tiga ihjäl det, och på det sättet pressa det ur riksdagen. Han har säkert rätt i det. Det är en fullt rationell strategi. För så länge kristdemokraterna inte ger allmänheten - eller socialdemokraterna - någon anledning att ägna partiet något speciellt intresse, då kan Göran Persson kosta på sig att strunta i dem och just av det skälet se dem försvinna ur svensk politik.
Det vore det största svaghetstecknet av alla. Kristdemokraterna måste bli vad de själva tjatat om i flera år: aggressiva!