Om inte fackföreningsrörelsen redan är mobiliserad inför höstens val så kommer denna infekterade fråga att vara den tändande gnistan. Ändå är det helt rätt. Det är inte längre möjligt att väja för diskussionen om a-kassans framtid.
På 1800-talet var arbetslösa nästan undantagslöst hänvisade till fattigvården. När Sverige industrialiserades och lönearbetet blev norm startade fackföreningarna a-kassor som helt finansierades av medlemmarna. Ersättningen var i regel ganska låg. Ersättningens storlek varierade beroende på arbetslösheten.
I samband med välfärdsstatens framväxt har systemet förändrats drastiskt. De gamla folkrörelsekassorna går inte längre att känna igen. I dag bekostas två tredjedelar av ersättning av staten och utbetalningarnas storlek har ingen koppling till arbetslösheten inom branschen. När alliansregeringen sänkte ersättningsnivån samt gjorde om avgiftssystemet till a-kassan 2006 för att förstärka försäkringsmässigheten i systemet väckte detta starka reaktioner. Att regeringen Reinfeldt vågade klampa in på fackets revir fick många fackföreningskämpar att se rött. Röda fanor vajade i demonstrationstågen mot den fackföreningsfientliga politiken.
Regeringens syfte med reformen var att göra det mer lönsamt att arbeta, något som också borde ligga i arbetarnas intresse. Men den osakliga kritiken visar med all tydlighet att facket inte tvekar att sätta stopp för nödvändiga samhällsförändringar för att bevara sina egna privilegier.
Det diversifierade arbetsliv som råder i dag, med en krympande bas av industriarbetare och en växande privat tjänstesektor, ställer stora krav på fackföreningarna att förnya sig. Med ett bibehållet ansvar för a-kassorna hoppas fackföreningarna kunna behålla medlemmarna utan att behöva möta tidens utmaningar. Men frågor om fackföreningarnas roll i samhället bör inte kopplas samman med arbetslöshetsförsäkringen. Det är tvärtom logiskt att skilja funktionerna åt.
I det socialförsäkringssystem Sverige har byggt upp under efterkrigstiden framstår a-kassan som en anomali. Den som inte har lyckats kvala in i systemet är hänvisad till socialbidrag. Att 1,5 miljoner svenskar har valt att ställa sig utanför a-kassan visar att det nuvarande systemet inte längre håller och att det behövs en statlig obligatorisk a-kassa.
Det är farligt att fackets makt har vuxit sig så stark att nytänkande blockeras, till och med när Sverige har en borgerlig regering. Därför är det bra att Folkpartiet nu vill göra en statlig obligatorisk a-kassa till en valfråga. Förhoppningsvis kan partiet få de övriga allianspartierna att sluta upp bakom förslaget. Debatten om a-kassans reformering kommer att kännas uppfriskande bland alla utnötta replikväxlingar om skatter och bidragsnivåer.