Det land vars öde verkligen kommer att prägla hela världen, jätten Kina, befinner sig i medie-skugga.
Några siffror ger dock en känsla för vidden i den kinesiska, ekonomiska revolutionen: Kinas BNP per capita fyrdubblades mellan 1978 och 1986. Det skedde igen mellan 1987 och 1996, och fram till 2006 kommer BNP per capita troligen att ha fyrdubblats på nytt, för tredje gången i rad. Det är historiskt unikt.
I dag tillverkar Kina sjuttio procent av alla leksaker, sextio procent av alla cyklar och femtio procent av alla datorer och kameror som säljs i världen. Och den kinesiska industriella revolutionen befinner sig ändå bara i ett inledningsskede. Med sina 1,3 miljarder invånare har Kina en närmast outsinlig reserv av konsumenter och arbetskraft. Denna arbetskraftsreserv är förklaringen till att de kinesiska lönerna varit i stort sett konstanta i ett decennium. Ingenting tyder på att det kommer att förändras radikalt det kommande decenniet, när landsbygdens befolkning fortsätter att strömma in till städerna.
Men samtidigt som Kina behåller sin enorma konkurrensfördel -- billig arbetskraft -- i en del av sin ekonomi, blir andra delar av arbetskraften högt kvalificerad. Snart kommer Kina att vara en stormakt också när det gäller forskning och utveckling. Den ekonomiska stormakten gör sig redan påmind, när Kinas centralbank kan påverka dollarns värde.
"När Kina vaknar, kommer världen att darra", löd titeln på en uppmärksammad bok på 1960-talet. Den förutsägelsen är på väg att slå in. Kina är ett hot, en utmaning och en jättemöjlighet, allt på en gång. Ett hot mot de länd er och regioner som inte förmår att skapa nya jobb när tyngdpunkten i världsekonomin förskjuts till Kina, och som konkurrent om ändliga resurser, inte minst oljan. Men framför allt är Kina en vitaliserande utmaning.
Om detta är landshövding Björn Eriksson mycket väl medveten. I flera år har Eriksson odlat intensiva kontakter mellan Östergötland och den kinesiska provinsen Jiangsu, ett land i sig med europeiska mått. Häromdagen gästade Kinas nye ambassadör Linköping. Han beskrev samarbetet som en modell, och framhöll att kineserna vill lära av svenska erfarenheter, samtidigt som han underströk att vi kan lära av dem. "Vi har gemensamma intressen", slog ambassadören fast.
Det är just denna insikt som bör vara vägledande. Våra företag har inte råd att försitta möjligheterna till etablering och expansion i Kina.
Samtidigt skall inte "Mittens rike" bara ses som en marknad. Vi har i själva verket något mer djupgående att lära av det kinesiska folkets fantastiska kraftsamling: det är den enorma strävsamheten, viljan att bli bättre, beslutsamheten att ständigt överträffa sig själv som vi skall låta oss inspireras av. Det måste vi helt enkelt göra.
Tack vare Björn Erikssons insats har Östergötland goda förutsättningar för att bli kinesiskt stimulerat.