Miljöminister Andreas Carlgren (c) har bråda dagar.
Veckan inleddes med miljörådsmöte i Bryssel, där han för Sveriges räkning föreslog att insatser som görs för att få ned koldioxidsutsläppen i andra EU-länder ska få bokföras på utsläppskontot i hemlandet. Sverige gjorde dessutom gemensam sak med Tyskland - som också tjänar stora pengar på tillverkning av stora bilar - och betonade att även tillverkare av mindre bilar måste ta sitt ansvar. De finns i Italien och Frankrike, vars regeringar inte ska räkna med några gratispoäng i arbetet med att få ned koldioxidutsläppen.
Och i går tog Andreas Carlgren emot klimatberedningens förslag till svensk klimatpolitik. Innehållet är känt sedan tidigare, liksom det faktum att partierna inte har lyckats komma överens om utsläppsmålet till år 2020. Medan regeringspartierna vill att utsläppen ska minska med 38 procent, varav 30 procent i Sverige och resten i andra länder med svensk hjälp, vill oppositionen att de ska ned med 40 procent. I motsats till de borgerliga partierna vill oppositionen inte att insatser utomlands ska få räknas på hemmaplan.
Skillnaderna i synsätt är inte på något sätt ideologiska. Snarare är de som så mycket annat i klimatdebatten i Sverige och EU just nu: Maktpolitiska.
Att mp tillsammans med v och s vill ha en högre procentsats som mål och att bara insatser i Sverige ska få räknas är ett sätt framställa sig som det klimatsmartare alternativet i Sverige. Ett sätt att markera att de vill mer än regeringen. Hade regeringens förslag varit 40 procent hade oppositionen med all säkerhet legat ett par procent över det.
Men miljöproblem är globala till sin natur och lösningarna är lika med summan av enskilda länders insatser. Sverige kan därför bidra till att lindra klimatförändringarna även genom att minska utsläppen av koldioxid i andra länder. Och att Sverige gör det lär inte leda till att den nationella klimatpolitiken försummas, vilket oppositionen gärna vill få det till. Ett politiskt alternativ utan en tydlig klimatpolitisk dagordning är inte trovärdigt i dagens Sverige, EU eller andra industrialiserade länder heller för den delen.
Tjafset i klimatberedningen är därför inget annat än just tjafs.
Det är olyckligt. Både för att det påverkar förståelsen för vår tids viktigaste politiska fråga och för att det hämmar viljan till nödvändiga förändringar. Hur ska allmänheten kunna förstå vilken viktig roll de kan spela när politikerna är mer intresserade av maktspel än sakfrågor?
Av samma anledning är den svensk-tyska markeringen mot Frankrike och Italien olycklig. Både Sverige och Tyskland är världsledande inom tillverkning av större bilar och visst kan man förstå att de vill skydda sin bilindustri. Men det är den här typen av nationella hänsyn som får den globala klimatpolitiken att framstå som kortsiktig, som drar ned förtroendet för de viktiga överenskommelser om klimatet som träffas i Sverige, inom EU och på den internationella arenan.