"Jag står inför denna domstol med en djup känsla av skam och ånger. Jag tillät mig själv att delta i förföljelser av värsta slag mot människor, endast på grund av att de var kroater och inte serber. Jag ber de kroatiska bröderna om förlåtelse."
Milan Babic, dömd serbisk krigsförbrytare inför Förenta Nationernas krigsförbrytartribunal i Haag 2004, är en av få anklagade som i efterhand visat ånger. Två år efter domen påträffades han död i sin cell. Dödsorsak: självmord genom hängning. Han ligger i dag begravd i Belgrad, Serbien.
I veckan är det 17 år sedan serbiska styrkor intog staden Srebrenica, beläget i dagens Bosnien och Hercegovina, under bosnienserbiske general Ratko Mladics befäl. Fler än 8 000 bosniakiska män och pojkar beräknas ha dödats under de dagar som följde, i vad som kommit att räknas som det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget.
Totalt beräknas över 100 000 människor ha mist livet i direkta eller indirekta konsekvenser av de jugoslaviska krigen 1991-2001 under forna Jugoslaviens upplösning på Balkan. Ett dyrt pris för dagens självständiga stater i form av Kroatien (självständighet erkänd 1991), Bosnien och Hercegovina (1992), Slovenien (1992), Makedonien (1993), Montenegro (2006), Serbien (2006) och Kosovo (alltjämt omdiskuterad självständighetsförklaring sedan 2008).
Trots detta gick under många år Ratko Mladic fri, liksom flera andra förbrytare. I fjol greps han ändå till slut av serbisk polis och i våras inleddes rättegången.
Mycket av det som skedde under de jugoslaviska krigen är för vanliga svenskar lika ofattbart i dag som när det inträffade. Hur kunde något så förskräckligt ske så sent som under 1990-talet - och dessutom här, i Europa?
Det finns mycket att säga om konflikten, med berättigad kritik mot alla inblandade sidor. Övergreppen, som riktades åt alla håll, går inte att sammanfattas i några korta meningar.
Tre saker är emellertid säkert. För det första: Våldsverkare på olika nivåer och från alla inblandade sidor har sedermera blivit föremål för anklagelser om förbrytelser av utomstående internationella rättsinstanser. För det andra: Civilbefolkningen på alla sidor led stort av konflikten. För det tredje: Offer på alla sidor, med anhöriga, förtjänar upprättelse.
Historien kan inte skrivas - eller nästa blad vändas - utan att Ratko Mladic fälls för sina brott i domstolen i Haag.
Det är än så länge för tidigt att spekulera i vad Ratko Mladic kommer säga när han möter rätten. Vissa uppgifter vittnar om hans svaga hälsa, även mentalt.
Låt oss oavsett påminna oss, med den tillbakablick åt de jugoslaviska krigen som rättegången föranleder, om vad som kan ske när motstridiga parter fullständigt tappar omdömet, samtidigt som omvärlden står handfallen och tittar på.
Detta, samt vitsen med att se till vad som för oss samman snarare än splittrar oss - vikten av att aldrig upphöra med att se till människan i medmänniskan.
För i samma stund som vi avhumaniserar medmänniskan, har vi själva förlorat allt - vilket Ratko Mladics öde, liksom Milan Babics, ytterst illustrerar.