Regeringen och våra EU-politiker anklagas här hemma för att vara alltför passiva i EU. Därför måste det vara tillfredsställande för såväl regeringen som oppositionen att snart kunna ta åt sig en del av äran för en ny kemikalielagstiftning för EU (REACH) som förhoppningsvis blir verklighet.
Skärpningen av unionens kemikalielagstiftning är en gammal svensk hjärtefråga som bland annat Anna Lindh drev under sin tid som miljöminister. Efter hårda förhandlingar i EU-kommissionen lade Margot Wallström som då var miljökommissionär fram förslaget i fjol.
Poängen med förslaget till ny kemikaliepolitik för EU är att flytta över ansvaret för omkring 30 000 kemikalier från övervakande myndigheter till tillverkarna.
Ironiskt nog kan kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som valdes bland annat tack vare stöd från den tyska CDU-ledaren Angela Merkel och andra starka motståndare till REACH, nu bli tvungen att försvara förslaget.
Det förslag till kemikalielagstiftning som ser ut att kunna bli verklighet före årsskiftet blir för all del betydligt snällare än ursprungsförslaget. Det brittiska förslaget till kompromiss undantar alla kemikalier som tillverkats eller importerats i små volymer -- vilket i praktiken innebär att uppskattningsvis två tredjedelar av de kemikalier som ska omfattas av REACH.
Om EU får sin nya kemikalielagstiftning blir den alltså en delvis urvattnad kompromiss. En kompromiss som icke desto mindre är en smärre revolution och ett fall framåt för miljön.
Så varför i hela friden passar inte svenska politiker på att slå sig för bröstet -- inför EU och inför os svenska väljare?