Pia Sundhage skapar en sällsynt möjlighet att få skriva ett idolporträtt på ledarsidan. Hennes egenskaper och stil som ledare är värda att lyfta fram som föredömliga i alla sammanhang där det krävs en bra ledare: föreningslivet, skolan, arbetsplatsen, etcetera. Alla skulle må bra av en injektion av Sundhages inställning till utmaningar, mål och ambitioner.
I dag är Pia Sundhage en firad fotbollsspelare, tränare och förbundskapten. I januari blev hon, efter att i somras ha lett det amerikanska damlandslaget till OS-guld, utsedd till världens bästa tränare inom damfotbollen. När hon mottog priset inför hela världens fotbollselit sjöng hon Bob Dylans If not for you tillägnat spelarna i laget.
För hade hon inte haft en uppsättning duktiga fotbollsspelare hade det inte blivit något OS-guld, och kanske inte heller någon tränarutmärkelse, var hon den första att säga. Samtidigt ville Sundhage ha det där priset, det hymlade hon inte med. Det är det som gör henne speciell, åtminstone med svenska mått mätt. Att säga att ”jag vill jättegärna vinna det här”, är inget vi så gärna gör i Sverige.
Men hon gör det.
Hon skäms inte för sina ambitioner. Efter fyra år i USA (och två OS-guld och ett VM-silver) ville Pia Sundhage till Sverige. Den 15 augusti 2012 sade hon till Ekot: ”Jag drömmer om att coacha Sverige på hemmaplan”. Två veckor senare, den 1 september, kom nyheten att Sundhage var ny förbundskapten för Sverige. I sommar leder hon landslaget i EM, som alltså går av stapeln i Sverige.
Hon är en så kallad ”doer” – hon får saker att hända. För det krävs mod, men också hårt arbete. Hon är en ledartyp som inte är rädd för att säga som det är. Före detta LFC-spelaren Josefine Öqvist, som nyligen gjort comeback i landslaget, uttryckte det så här: ”Kanske har det varit lite för mycket daltande med oss, men om något inte är bra så vill man höra det” (SvD 14/4).
Lika lite som Sundhage bangar för att ge kritik, skyr hon från att lyfta upp det som varit bra – något som hon lärt sig i USA. Där vill man vara nära en vinnare! Låta sig inspireras av stjärnor! Så ut med Jante och rädslan för oliktänkande, är Sundhages framgångsrecept. Och sin egen exponering i media ser hon bara som positiv, den är bra för damfotbollen!
Jag njuter. Så förlösande en sprudlande person som Pia Sundhage är för svenskt, gråkallt klimat. En person som haft så många framgångar i livet och ständigt söker nya utan att skämmas för det. Samtidigt är hon så långt ifrån en stöddig typ man kan komma, hon har självkänsla nog att vara ödmjuk. Så ”gôtt” med en människa törs fokusera på en vinnare och hur man blir en sådan, i stället för att peka ut vem som automatiskt blir förlorare. Det senare är vi betydligt duktigare på i Sverige.
Maria Björk Hummelgren