Vad hände med miljödebatten? Den frågan ställer sig Corren i en pågående artikelserie. Del 3 publiceras i dagens tidning. I den inledande delen (31/12) intervjuas Martin Hultman, samhälls- och kulturanalytiker vid Umeå universitet, som forskar kring klimatfrågan och skriver på en bok med titeln ”Den inställda omställningen”. Han menar att miljörörelsen hade sina största framgångar på slutet av 1980-talet. 1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen och svenska miljöorganisationer upplevde ett enormt uppsving i medlemsantal. Men redan 1991 vände det. MP åkte ur riksdagen medan populisterna i Ny Demokrati kom in, Sverige fick en borgerlig regering med Carl Bildt (M) som statsminister och miljödebatten tystnade. Hultman drar paralleller med dagens politiska situation: borgerligt styre, nytt populistparti i riksdagen och en lågmäld miljödebatt. Men han utelämnar den troligtvis viktigaste anledningen till att miljön och klimatet inte står högst på debattagendan, den som också förenar 1991 med 2013. Den kan inte tillskrivas vare sig Alliansens styre – som pågått sedan 2006 – eller Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Den stavas ekonomisk kris.
Liksom under 1980-talets senare del styrde miljön och klimathotet till stor del den politiska agendan på slutet av 2000-talet. Klimattoppmötet i Köpenhamn blev visserligen inget genombrott gällande slutna avtal och bindande löften, men uppmärksamhet fick det. Minns årets bild med världens ledare, bekymmersamt sammanbitna, samlade i ett trångt mötesrum med president Barack Obama i mitten. Visserligen hade finanskrisen med Lehman Brothers i spetsen redan dragit igång, men för Europas del satte den ekonomiska snålblåsten fart först 2010. Växande statsskulder i Portugal, Italien, Grekland och Spanien konkurrerade ut miljön som orsak till förbundskansler Angela Merkels rynkade ögonbryn. Även om Sverige inte infört euron blev valutans kris en högst reell även för vår ekonomi. Också Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs rynkor berodde mer på pengar än koldioxidutsläpp. Trots att statsministern benämnde klimatfrågan som ”vår tids ödesfråga” handlade valrörelsen 2010 mycket lite om denna.
Rätt eller fel? Det kan man tycka vad man vill om. Men politik är att välja och prioritera. När den ekonomi som vi bygger vår välfärd på - våra barns skolgång, våra sjukas vård och våra gamlas omsorg – står inför akuta hot, är det i alla fall inte konstigt att frågan seglar upp som nummer ett av diskuterade ämnen. Annat vore väl snudd på tjänstefel av politikerna. Krisen är inte över och vi i Sverige står kvar med spillror såsom hög arbetslöshet. Ändå har vi klarat oss väl i stormen, men nu när det så kallade ”supervalåret” 2014 inletts tycks folk lite trötta på ekonomi. Återigen höjs röster om att miljön bör bli högsta prioritet i valrörelsen.
Miljöfrågan är långsiktig, mångfacetterad och komplicerad. Den påverkar och påverkas av de flesta andra politiska frågor. Den är också global. Vad alla som önskar lyfta den därför bör komma ihåg är att det första valet, det till Europaparlamentet i maj, är minst lika viktigt som de nationella i september. Tidigare har intresset för Europavalet varit klent, vilket avspeglats på valdeltagandet. Så kom igen, låt supervaldebatten dra igång!