Efter konstitutionens död är Europeiska unionen i desperat behov av en nystart. Frankrikes och Nederländernas nej till EU-konstitutionen satte punkt för den fördjupning av europeiska integrationen som hade pågått oavbrutet sedan införandet av den inre marknaden i mitten av 1980-talet.
Nu har en gräns nåtts när det gäller fördjupning, konstaterade Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson i en intervju i fredags. Det går med andra ord inte längre att flytta mer beslutsrätt till unionsnivån.
Men projekten, ambitionerna att uppnå nya, gemensamma mål är samtidigt vad som i hög grad bidragit till att hålla samman EU. Alternativet status quo existerar därför inte; liknöjdhet med det uppnådda, stagnation, riskerar på sikt att lösa upp banden.
Ett EU som fått lägga fördjupningen åt sidan behöver ett annat, stort projekt. Det stavas utvidgning. Lars Danielsson kallar den för "EU:s livsluft". Efter de franska och nederländska nejen är emellertid även utvidgningen på väg att överges.
Rumäniens och Bulgariens medlemskap om två år är inte i fara. Men där vill de flesta dra gränsen. Om en månad inleds medlemskapsförhandlingar med Turkiet. Att dessa inte kan eller bör leda fram till något medlemskap är en allmän uppfattning i EU:s regeringskretsar.
Likväl kommer förhandlingarna att starta, därför att EU inte har något annat val. Unionen måste stå fast vid sina internationella förpliktelser. När Turkiet gjort det som hade krävts för att få börja förhandla kan inte EU backa ur. Dessutom har unionen ett realpolitiskt intresse av att hålla igång en process som man inte har något emot pågår i decennier, då den ger möjligheter till permanent inflytande över turkisk in- och utrikespolitik.
Men detta cyniska diplomatiska spel är inte det upplyftande framtidsprojekt som skulle kunna vitalisera EU.
Medborgarna markerade visserligen inte bara en gräns i fråga om fördjupningen utan lika mycket när det gäller utvidgningen. Det berodde dock på att fördjupning och utvidgning erbjöds tillsammans. Tanken på ett medlemskap för det kulturellt främmande Turkiet -- som i dag skulle bli det näst största och snart det största landet i EU -- var särskilt svårsmält när den kombinerades med ett förslag till konstitution som gav de stora medlemsländerna mer makt i en union där fler beslut skulle tas överstatligt. I en mer decentraliserad gemenskap, och med inte minst minskade ekonomiska åtaganden, ökar förutsättningarna för att vinna förståelse för utvidgning.
Medlemskap för Turkiet samt för Balkanländerna och för Ukraina skulle säkerställa demokratisk utveckling och stabilitet i det europeiska närområdet. Det vore att fullfölja det som är EU:s bärande idé -- freden.
Turkiet och övriga kan i många avseenden rent av bli räddningen för Europa. Inte minst kan den entusiasm som Europatanken väcker från Istanbul till Kiev kanske verka inspirerande i EU.