I fredags skrevs ett nytt kapitel i den Laval-följetong som startade i november 2004 när blockadvakter från Byggnads skrek "Go home!" till lettiska byggarbetare i Vaxholm.
EG-domstolen konstaterade för ett år sedan att Byggnads blockad inte var proportionerlig, och att den svenska lagens "lex Britannia" är direkt diskriminerande mot utländska företag. I fredags presenterades utredningen om hur svensk lag måste förändras för att vi ska följa EG-rätten.
Utredningens direktiv var tydliga: Gör så små förändringar som det bara är möjligt i den svenska modellen, men se samtidigt till att Sverige inte fälls av EG-domstolen igen. Och just för att direktiven var så tydliga, blir utredningens förslag ganska otydliga.
Den svenska modellens överlåtande av löner och andra anställningsvillkor till arbetsmarknadens parter rimmar nämligen ganska illa med EU:s princip om fri rörlighet. Om företag ska konkurrera fritt med varandra på en stor marknad bestående av många länder är det nödvändigt för företagen att i förväg veta vilka krav på minimilöner och villkor som ställs i ett visst land. Den svenska modellen innebär att det är svårt att få sådana besked, eftersom facken - som i Vaxholm - hellre vill driva igenom avtal med "genomsnittliga" löner.
Lavalutredningen har ändå balanserat på den slaka linan och försökt att varken störa den svenska modellen eller EG-rätten. Förslagen innebär att fackens rätt att vidta stridsåtgärder mot företag som är utstationerade från ett EES-land begränsas: Det får bara ske om löner och villkor för de anställda är sämre än kollektivavtalets minimivillkor, och om det gäller villkor som ligger inom utstationeringsdirektivets "hårda kärna".
Varken facken eller arbetsgivarsidan är nöjda. LO och Byggnads vill att facken även fortsättningsvis ska kunna sätta utstationerade företag i blockad för att tvinga dem att skriva svenska kollektivavtal, och Svenskt Näringsliv är missnöjda med att den diskriminerande "lex Britannia" fortsätter att gälla för länder utanför EES.
Det ingen påpekar är att svenska företag faktiskt kan komma att missgynnas jämfört med företag från andra EES-länder. Det är bra att utländska företag slipper stridsåtgärder om de kan visa att de lever upp till minimikrav, men det vore önskvärt att svenska företag fick samma villkor.
Kanske blir det i slutändan så, eftersom arbetsmarknadens parter just nu förhandlar om ett nytt huvudavtal, ett nytt Saltsjöbadsavtal. Problemen för den svenska modellen handlar inte bara om EU:s fria rörlighet - den tilltagande globaliseringen och den sjunkande fackliga anslutningsgraden är andra hot.
Den låga konfliktnivån i Sverige brukar framhållas som det bästa med den svenska modellen. Men fackens långtgående rätt till stridsåtgärder ger kollektivet en makt över individen som bara lagstiftare bör ha. Om Lavalutredningen hjälper till att sätta ljuset på det missförhållandet inför det nya Saltsjöbadsavtalet är mycket vunnet.