Bodström är inte ensam om att ha riksdagsuppdraget som en bisyssla. Så här i dagar då partisekreterare avgår på löpande band är det nära till hands att se vilka av de nytillträdda som även bemannar en stol i plenisalen. Av riksdagens åtta partier har fem sina partisekreterare som ordinarie ledamöter i riksdagen. Sofia Arkelsten (M), Nina Larsson (FP) och Agneta Börjesson (MP) är suppleanter i ett eller flera utskott. Ibrahim Baylan (S) är ledamot i Krigsdelegationen. Björn Söder (SD) sitter inte i något utskott men är gruppledare för sina partikamrater.
De fem partisekreterarna har med andra ord passiva roller i riksdagen beroende på att deras huvudsakliga arbete åt sina respektive partier inte ger dem tid till annat. Icke desto mindre sitter de på ordinarie mandat och erhåller riksdagslön - något som förstås är till fördel för vederbörlig partikassa, som annars skulle få stå för hela deras lönekostnad. Alternativet är att partisekreterarna får dubbla löner, en från partiet och en från riksdagen.
Lönekostnaderna är ett problem. Synen på riksdagsarbetet ett annat. Det är ingen nackdel att riksdagsledamöter har ett vanligt yrke som de återupptar när uppdraget som riksdagsledamot är slutfört. Professionella heltidspolitiker som lever hela sina liv i politikens värld är inget önskvärt. Även om ledamöter försöker hålla kontakter i arbetslivet vid liv är det inte detsamma som att se riksdagsuppdraget som en syssla bland flera. "Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året", heter det för att förtjäna lönen på 55 000 kronor i månaden. Det finns ingen möjlighet att vare sig partisekreterarna eller Thomas Bodström då gör sig förtjänta av arvodet.
Det enda rätta för partisekreterarna vore att ta sitt arbete och riksdagsuppdraget på allvar och lämna mandaten till förfogande för partikamrater som har tiden och lusten att bedriva arbete i kammare och utskott. Centerpartiets Anders Flanking föregår med gott exempel då han lämnade sin post som partisekreterare när han blev invald i riksdagen.
Vad gäller Bodström skulle det se oerhört märkligt ut om han skulle ångra sin flytt med familjen till USA på grund av en riksdagsplats som han ändå inte har tid att nyttja. Och frågan dyker upp om vilken agenda Bodström egentligen har eftersom han så enträget klamrar sig fast i politiken?