Inte ens Stig Malm, som spottat och fräst om den Sovjetliknande processen, nominerade en utmanarkandidat på S-kongressen i går. Och bloggosfären är fylld av euforiska socialdemokrater som menar att Reinfeldt inte kommer att ha en chans mot Juholt, som är så rolig! De tycks ha förträngt att Göran Hägglund, allmänt betraktad som en rolig politiker, leder ett parti som inte går superbra i opinionsmätningarna?
Juholts utmaning blir att samla S, som i dag framstår som mer luddigt och ofokuserat än någonsin. LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin lyckades till exempel snärja in sig själv fullständigt på DN Debatt (24/3). Hon använder en medlemsundersökning för att visa att S politik är det som folk vill ha, men mest är hon arg för att LO-medlemmarna inte tror på politiken som lösning på små och stora problem.
Mona Sahlin var också motsägelsefull i sitt avskedstal i går: Å ena sidan säger hon att de borgerliga måste tala som S för att vinna val, å andra sidan säger hon att de förminskar samhällsproblemen och bara pratar jobbskatteavdrag. Man undrar om det är jobbskatteavdrag eller att förneka samhällsproblem som Sahlin menar att alliansen har snott från S?
Sahlin är också inne på samma linje som Lundby-Wedin. "Vi har gjort politik av människors drömmar", säger hon, och upprepar det som blivit S nya mantra: Det är inte vår politik det är fel på, vi har bara varit dåliga på att få väljarna att förstå hur bra den är.
Tänk om Sahlin och Lundby-Wedin är på rätt spår, men drar fel slutsats: När M accepterade att väljarna inte vill se några neddragningar i välfärdens kärna (vård, skola, omsorg) så kanske de blev ett attraktivare alternativ än S - just för att de låter människor drömma sina drömmar och lösa sina vardagsproblem utan politikens inblandning, och dessutom låter folk behålla litet mer av pengarna de har slitit ihop.
Om väljarna faktiskt vill slippa politikens inblandning i varenda detalj i livet - så länge de kan lita på vården/skolan/omsorgen - då har S ett mycket tungt arbete framför sig.
Kanske vet socialdemokraterna det innerst inne, kanske var det därför Mona Sahlin fick så häftiga applåder när hon sade till S-kongressen att det inte finns höger- och vänsterfalanger inom S och att hon aldrig mer vill höra en partivän säga om en annan att det inte är en "riktig" socialdemokrat. Om väljarna tvingar S att göra upp med den starka staten och de sociala ingenjörsidéerna, då blir det tillräckligt smärtsamt utan interna motsättningar.
Det kan också förklara frälsarstämningen runt Juholt. Många socialdemokrater hoppas säkert att hans folkliga och humoristiska personlighet ska räcka, att partiet inte ska behöva släppa några gamla käpphästar för att åter kunna vinna val. Vad Juholt själv tror och tänker får vi veta något om i dag.