Inför och tiden efter regeringens beslut att upphäva kårobligatoriet för Sveriges studenter räckte färgen nästan inte till för alla som skulle måla fan på väggen. Förändringen innebar, utöver att medlemskapet blev frivilligt, att det statliga bidraget till kårerna minskade från cirka 500 kronor till 105 kronor per student.
Regeringens syfte med att ta bort tvångsanslutningen till studentkårerna var dels att den grundlagsskyddade föreningsfriheten självklart även skulle gälla studenter. Dels skulle kårerna genom sina öppna medlemskap stärkas och göras mer attraktiva att gå med i.
Dåvarande ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS, Moa Neuman hotade med att merparten av studenterna skulle bli av med sin möjlighet att påverka och utveckla sin utbildning. Och senast i somras (14/6) oroade sig Expressens skribent Tina Harr för att den 400 år gamla institutionen snart bara är ett minne blott.
Det senaste numret av tidningen Studentliv (nr 3) publicerar en granskning av kårernas ekonomi som visar att oron och hoten var klart överdrivna. Ett år efter kårobligatoriets avskaffande uppger 25 av de 34 svarande kårerna att de klarat budget. Fem kårer vet ännu inte och bara fyra kårer har inte fixat det.
En av dem är Luleå studentkår som enligt vice ordförande Hugo Strömsnes nu måste tänka om kring sin verksamhet för att hitta samarbetspartners: Det kan handla både om företag och kommunen.
Det är en sund inställning. Nu måste kårerna jobba för sitt existensberättigande och ständigt motivera för både sina medlemmar och sina sponsorer varför de behövs. Det gör kårerna vassare och mer på tårna att möta de utmaningar studenter står inför.
Självklart har kårerna tappat medlemmar. Med ett utgångsläge på 100 procent fanns bara en väg - nedåt. Tappen varierar förstås från kår till kår. De anrika kårerna har enklare att behålla sina medlemmar, Uppsala studentkår representerar till exempel 90 procent av studenterna. Andra har fått det tuffare, studentkåren i Östersund kan bara räkna till 22 procent.
De mörka orosmolnen till trots har inte många kårer höjt sin medlemsavgift. Tvärtom har flera sänkt den. Faktum är att medlemsavgifterna inte utgör någon lejonpart av kårernas intäkter, i genomsnitt handlar det om 20 procent. Men även här skiljer det sig förstås markant kårerna emellan.
Studentkårerna har fått ett tuffare klimat och måste kämpa för sin överlevnad, men det har fått till följd att medlemmarna erövrat rätten att kräva valuta för avgiften. Kräva kunde de väl innan också, men några konsekvenser kunde det knappast bli tal om när kårerna hade obligatoriet på sin sida.
Den omvända situationen gör att kårerna numera finns till för sina medlemmar i stället för tvärtom. Det gynnar båda parter. Kårerna ska och kan göra mycket gott, därför kommer de att leva vidare.