Det behövs av flera skäl en medborgarkommission för att utreda hur regeringen och myndigheterna hanterat Asienkatastrofen. Men egentligen vet vi redan i dag i grova drag vad det var som brast, och även varför.
Man kan mycket kort sammanfatta vari felet består: det handlar ytterst helt enkelt om en nationell ovana vid stora kriser, och om bristande ledarskap.
Visst har Sverige varit med om omskakande händelser de senaste två decennierna. Mordet på Olof Palme, Estonias förlisning, diskoteksbranden i Göteborg, kravallerna på EU-toppmötet 2001, mordet på Anna Lindh bildar en dramatisk lista.
Man kan tycka att ett land som varit med om allt detta på så kort tid också definitivt skulle ha vaknat upp ur föreställningen om att det utgör en skyddad idyll. Men icke så.
Miljöpartiets Peter Eriksson har rätt när han konstaterar att "det verkar som om vi svenskar inte tror att allvarliga katastrofer kan drabba oss." Språkröret pekar på att man i till exempel Finland har en helt annan krisberedskap. Den svenska attityden har, som han framhåller, att göra med det faktum att det snart gått tvåhundra år sedan vi senast var i krig.
Det är detta historiska arv som ännu en gång gjort sig påmint. Konfronterade med stor dramatik förmår inte svenska politiker och myndigheter att ta snabba beslut.
Moderaternas Gunilla Carlsson pekar på att det civila samhället däremot fungerat väl med alla sina insamlingsbössor, och att det funnits god beredskap på våra sjukhus. "Men hur har staten fungerat?" frågar hon retoriskt. Ty svaret vet vi ju alla redan: inte särskilt väl.
Statsvetaren Rune Premfors, som leder ett forskningsprojekt kring just regeringskansliets roll i samhällsorganisationen, drar slutsatsen att det behövs ett samhällsorgan som "håller fingret på knappen". Han menar att den svenska strukturen inte är anpassad för dramatiska händelser. "Det behövs både initiativkraft och analys", säger statsvetaren. Somliga tänker mycket, men glömmer att handla.
Det är många som resonerar i liknande banor dessa dagar. Samtliga partier utanför regeringen ställer sig bakom idén om en nationell krishanteringsfunktion. Från krisberedskapsmyndigheten är budskapet att det är en brist att Sverige inte har någon enskild myndighet som "tar kommandot" i ett krisläge. Byråkratin ser chansen att vidga sina domäner.
Att det i katastrofens inledning saknades en fungerande krisledning är uppenbart. Handlingsförlamning var i stället vad som kännetecknade reaktionerna. Krisberedskapsmyndigheten riktar uppmärksamheten på att det handlar om ett systemfel. Den svenska modellen -- där varje instans tar eget ansvar och förväntas samverka med andra -- måste ifrågasättas, menar man.
Man kan säga att den centrala frågan är vem det är som skall ta det kommando som alla i dag efterlyser.
Reaktionerna från de politiska partierna visar på en kluvenhet. Oppositionens företrädare är å ena sidan samfällt kritiska mot den ohållbara bristen på samordning mellan myndigheter och vill ha någon form av centralisering, men man drar sig å andra sidan för att döma ut den svenska modellen.
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tycker till exempel att det är en bra princip att myndigheterna är självständiga och att regeringskansliet inte kan utfärda order till dem. Men samtidigt beklagar han att ordningen med sektorsansvar leder till oklara beslutsstrukturer och till att vissa saker hamnar mellan stolarna, mellan regeringen och myndigheterna. Hägglund vill därför ha någon ny, central funktion.
Risken är att dessa resonemang i klassisk svensk stil till slut bara leder till att det inrättas någon ny, överordnad myndighet. Men är det myndigheter som skall ta kommandot? Är det inte regeringens uppgift att "hålla fingret på knappen"?
Vad Sverige behövde när katastrofen var ett faktum var mer än någonting annat en stark politisk ledning. Och det var tyvärr det som saknades.
Det yttersta ansvaret ligger alltid hos statsministern. Detta ansvar kan inte delegeras bort till något slags krisledningsgeneraldirektör när katastrofer inträffar.
När det nu konstateras att Sverige saknar krisledning är det i själva verket ett underbetyg till statsledningen över huvud taget.
För det är just i de svåra stunderna som en statsledning skall fungera som bäst. Det är det som den är till för. I vackert väder kan alla navigera, det är när det blåser hårt som de som leder oss måste upp till bevis.
Asienkatastrofen bör leda till en översyn av administrativa principer och rutiner. Men vi får för den skull inte reducera vad som ytterst är ett politiskt ledarskapsproblem till en fråga om förbättrad byråkratisk krishantering.
"När en kris bryter ut måste man veta vem som har ansvaret", fastslår centerledaren Maud Olofsson. Det faktum att det i Sverige uppenbarligen råder oklarhet om en sådan självklarhet stämmer till dyster eftertanke.