Folkpartiledningen fick inte riktigt som den ville. Den föreslagna,tuffa integrationspolitiken mildrades av landsmötet. Folkpartiet kräversåledes inte att utländska medborgare som begår grova brott skallutvisas automatiskt.
I stället lyder kravet att domstolarna skall vara tvungna attöverväga utvisning som påföljd. Det skulle vara en skärpning iförhållande till det som nu gäller -- i dag avgör åklagarna själva omutvisningsfrågan alls skall prövas. I det här fallet handlar detemellertid mer om symbolik, om att visa att folkpartiet står för mertuffhet.
Förslagets upphovsman, den integrationspolitiske talesmannenMauricio Rojas säger att automatiskt utvisning hade varit mycket mer"effektivt". Framför allt skulle det nog ha varit mer röstmaximerande.Utvisning av utländska, grova brottslingar är en symbolfråga, enuppföljare till språktestet från valrörelsen 2002. Då liksom nu handlardet om att hörsamma det som rör sig i folkdjupet.
Men det går alltså inte lika lätt den här gången för LarsLeijonborg. 2002 tog Leijonborg sitt parti med överraskning; någonopposition hann inte formera sig de få veckorna före valet. Nu har dockden hårda linjen stött på viss patrull. Debatten inför och underlandsmötet har visat att partiledaren och den lilla, styrande skaranmän runt honom i grunden inte har partiet med sig på vandringen bortfrån "snällismen" som Leijonborg säger.
Men de flesta inom partiet är samtidigt inte dummare än att de inseratt den nya kursen lovar att belönas stort av väljarna. Följaktligenhar man nöjt sig med justeringar, små ändringar som stillar dettraditionellt socialliberala samvetet utan att rucka på den allmännabilden av ett parti som ställer krav på invandrare, brottslingar,socialbidragsmottagare och så vidare.
Därmed följer folkpartiet samma mönster som moderaterna, fastspegelvänt. Medan moderaterna förflyttat sig in mot mitten harfolkpartisterna vandrat högerut. I bägge fallen handlar det omkursändringar orkestrerade av en snäv krets runt partiledarna,förändringar som egentligen inte tilltalar partifolken ideologiskt, mensom accepteras som medel för att nå makten.
Det är för mycket sagt att man lurar väljarna, men i diskrepansenmellan det som saluförs offentligt och de verkliga värderingarna lurarfaror för såväl de taktiska partierna själva som för det politiskasystemet. Bilden av politiker som simpla bondfångare är aldrig av godoför demokratin.
Hos väljarna lär nog fp-ledningen ha lyckats etablera deneftersträvade bilden. Utmaningen för Lars Leijonborg är i stället attinternt följa upp den kurs som han mejslat fram. Förutsättningen förlångsiktig framgång är att ledningen vill och kan få partiet att läraom ideologiskt på djupet.
Det ligger ett stort värde i att det är liberaler som tar tag ikänsliga frågor som annars riskerar att överlåtas åt mörka krafter. Därhar Lars Leijonborg sedan 2002 gjort en insats som de flesta liberalaopinionsbildare ännu inte förstått att uppskatta efter förtjänst.