Linköping må vara Sveriges femte största, men är likväl en landsbygdskommun. Att 96 procent av kommunens yta är landsbygd, talar sitt tydliga språk. Den spelar stor roll för Linköpings kommun – som boplats, arbetsplats, rekreationsområde och turismkälla.
Nyligen antog kommunfullmäktige en ny strategi för att tillvarata den resurs som landsbygden utgör. Samma dag (26/3) blossade en intressant debatt upp på Correns debattsida mellan Miljöpartiet och Centerpartiet. De lokala företrädarna i respektive parti presenterar väl skillnaden mellan bakåtsträvande förbudspolitik och individanpassad utvecklingspolitik.
Miljöpartisterna Nils Hillerbrand och Gunilla Wetterling vill skydda kommunens åkermark och orörda stränder genom att helst förbjuda längre tillträden än dagsturer. Och sådana bör i sin tur ske med kollektivtrafik från och tillbaka till stan. Centerpartisten Robert Petersson (5/4) vill däremot se en levande landsbygd där människor får bygga på sin egen mark, och ett flexiblare strandskydd som möjliggör att människor inte bara upptäcker utan faktiskt bosätter sig vid bortglömda sjöar.
Det är paradoxalt att det parti som gärna vill framstå som landsbygdens bästa vänner, förespråkar en utveckling som snart skulle fördriva ”vanligt folk” från landsbygden. Därtill är MP ivrig anhängare av ekologiska och GMO-fria odlingssätt – jordbruk som tar betydligt mer markarealer i anspråk än konventionellt teknikanpassat bruk. Ska vi klara världens framtida matbehov är det helt fel väg att gå. Och vill vi ha en levande landsbygd kan vi inte försvåra för människor att leva och arbeta där.
Maria Björk Hummelgren