Mina föräldrar lärde mig att man måste arbeta flitigt för att skrapa ihop till en slant på banken. Det tog många år att bli av med den vanföreställningen.
Först när barnen flugit ut hade jag lånat ihop så mycket pengar att jag blev ekonomiskt oberoende. Nu är jag så respekterad att bankdirektören hälsar vänligt när vi möts på trottoaren. Och barnen ringer varje månad för att kontrollera att jag inte har dött.
Det var mindre roligt på den tiden jag inte hade några pengar för då misstänkte folk att jag var fattig. Och ingen skrattade åt mina historier.
Summan av min levnadsvisdom är denna: Det är bra att vara populär för annars tycker folk inte om en.