"Borgerligheten" är ett knepigt begrepp. Ser man borgerligheten som det paraply som de borgerliga partierna samlas under så fungerar det, det har alliansen visat. Ser man i stället borgerligheten som ett paraply som samlar de två ideologierna liberalism och konservatism blir det svårare.
För medan partipolitiken befolkas av samarbetsinriktade pragmatiker, så är det teoretiker med höga krav på renlärighet som debatterar ideologi. En liberal som Johan Norberg och en konservativ som Thomas Idergard vill inte nå samsyn och kompromiss, när de träter om vems ideologi som är mest borgerlig (Expressen 28 och 30 juni).
Tyvärr målar de upp nidbilder. Norberg beskriver konservativa som homofobiska bakåtsträvare som har fel syn på integration, integritet och individens rätt till sin kropp. Idergard anklagar i sin tur liberaler för att ha en marxistisk tilltro till politiken som konstruktör av det perfekta samhället.
Orsaken till trätan är paradoxalt nog en borgerlig framgång: Drömmen om planekonomin är krossad. Inte ens vänstern tror längre på en planekonomisk framtid.
Men att vänstern har kapitulerat inför marknadsekonomin gör också att borgerlighetens enande mål och fiende har försvunnit. Kvar står konservatismen och liberalismen, som två främlingar som tillbringat en het natt tillsammans men nu undrar "var det här så klokt, har vi något gemensamt?".
Och så kommer nidbilderna och bråken om vem som står för riktig borgerlighet.
Debatten försvåras dessutom av att definitionerna är grumliga. Konservatism har länge varit iskallt i Sverige, medan alla - även delar av vänstern - kallar sig liberala. Därför har Idergard både rätt och fel när han anklagar liberaler för att vara sociala ingenjörer. Det finns liberaler som står för identitetspolitik, för statlig styrning mot en bättre människa och för en extrem kulturradikalism. Men det finns också liberaler som slåss mot paternalism, som påpekar att mänskliga rättigheter är individuella och inte kollektiva och som värdesätter klassisk bildning.
Dessa klassiska liberaler och de konservativa borde ha någonting gemensamt att bygga vidare på. Den svenska konservatismen har dock ett hårt jobb framför sig. Efter många år i frysboxen har det så smått inletts en intellektuell diskussion om konservatismens goda sidor; de icke-materiella perspektiven på kultur och bildning, respekten för privatlivets helgd - till skillnad från just nidbilden av sexfixerade moralister. Det lär dock ta åtskilliga år innan den intellektuella debatten gjort sådana avtryck att ett svenskt rumsrent parti kallar sig konservativt.
Det mest fruktbara nu vore om klassiska liberaler och konservativa vågar sig på en fortsättning på den heta natten då planekonomin föll. Vänsterliberalerna kanske däremot trivs bättre under Håkan Juholts paraply, nu när den ekonomiska motsättningen inte är tydlig längre.