I går kväll träffades ett 60-tal politiska ledare i Paris för att diskutera Libyens framtid efter Muammar Gaddafi. Rebellernas övergångsråd, NTC, som av alltfler länder accepteras som Libyens legitima regim var närvarande. FN och omvärlden står till tjänst, men det är libyerna själva som avgör sitt öde.
Inför Parismötet deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i P1 Morgon. Han beskrev NTC:s politiska plan som mycket ambitiös. Inom ett och ett halvt år ska en konstitution finnas nedtecknad och val hållits. Det är snabba ryck för ett land som i över 40 år levt under envälde och klanstrider och där all rikedom samlats kring en diktator och hans familj. För Sverige tog samma process hundratals år. Samtidigt menade statsministern att han inte kan se vilka andra ambitioner NTC kan ha. Även om de börjar från ruta ett.
Skillnaden från många andra förtryckta stater som genom historien rest sig och demokratiserats är att Libyen är ett förhållandevis rikt land. Det är en hjälp - förutsatt att pengarna hamnar rätt. Därför är det med försiktighet som länder som Storbritannien och Frankrike nu tinar delar av de frysta libyska tillgångarna i sina länder för att tillgängliggöra för Libyens återuppbyggnad. Även Sverige liksom flera andra länder har många libyska miljarder inom sina gränser. FN har hittills försökt balansera hur mycket som ska pungas ut till libyerna.
Pengarna behövs onekligen, främst till humanitära förnödenheter men också för att det kostar att bygga upp en stat. Det finns ett inneboende problem i att länder håller på tillgångar som rätteligen tillhör Libyens folk. Men rädslan för korruption och att några få ska sko sig på den stora massans bekostnad (vilket den nyupplösta Sovjetunionen gav exempel på), gör FN:s återhållsamhet begriplig.
I natt har NTC suttit i finrummet tillsammans med regeringsrepresentanter från hela världen. Processen är igång. Det är bra. Men på libysk mark pågår ännu strider, de Gaddafitrogna har ännu inte gett upp trots att diktatorn fysiskt flytt fältet och psykiskt verkar befinna sig ännu längre från verkligheten.
Slutet på Natoinsatsen är inom räckhåll. Hur den internationella hjälpen ska se ut därefter är i skrivande stund oklart. FN-styrda marktrupper har libyerna hittills tackat nej till. Samtidigt måste ordning kunna säkerställas efter ett eld upphör, då de olika fraktionerna som rebellerna består av ska försöka komma fram till gemensamma lösningar på utmaningarna som Libyen står inför. NTC:s självständiga ambitioner är beundransvärda och förtjänar uppmuntran. Samtidigt skrämmer de. Historien visar att mycket kan gå fel. Därför gör förmodligen FN klokt i att propsa på en fortsatt närvaro i landet.