Minst 50 000 människor har dött och mer än en miljon människor har drivits på flykt i Darfur i västra Sudan. Nu talar allt fler om upprinnelsen till ett regelrätt folkmord. Omvärlden suckar, men mest reagerar den med en gäspning. Precis som så ofta när tragedier drabbar Afrika.
FN och dess generalsekreterare Kofi Annan har visserligen beklagat massmorden på de svarta afrikanska jordbrukarna och förmanat Sudans regering att skydda de utsatta bönderna. Och visst har EU krävt att FN inför kännbara sanktioner mot Sudan, men några konkreta insatser har inte skett.
Om det förkommer en viss kallsinnighet i omvärlden handlar det om iskall likgiltighet från Sudans regerings sida. Den avfärdar varje tanke på att fredsbevarande styrkor sätts in till skydd för de förföljda i Darfur.
I Sudans huvudstad Khartum har till och med den Nationella kongressen hotat med att ta till våld mot utländska trupper, om sådana etableras i landet.
Sudans befrielserörelses vädjanden till FN, EU och den Afrikanska unionen riskerar att klinga ohörd, och därmed kan våldet inte bara fortsätta utan trappas upp.
Konflikten i Darfur utspelas mellan Befrielserörelsen som värnar de afrikanska jordbrukarnas intressen och den regeringsvänliga arabiska janjawidmilisen, som företräder arabiska boskapsuppfödare. Regeringen i Khartum har hittills struntat i omvärldens krav på att janjawidmilisen ska avväpnas.
Medan de politiska turerna går vidare fortsätter de afrikanska jordbrukarna i Darfur att lida alla helvetets kval. Deras byar bränns och massmorden tycks inte gå att stoppa. Kvinnorna våldtas regelmässigt där milisen drar fram, och svälten är en daglig följeslagare för folket i Darfur.
De namnlösa lidanden som Darfurs befolkning tvingas utstå är tillräckligt långt borta för att vi ska nöja oss med att skaka på huvudet och säga "förskräckligt". Så som vi gör och har gjort beträffande bland annat folkmordet i Rwanda, hiv-smittans blixtsnabba spridning på den afrikanska kontinenten med miljontals dödsfall i släptåg, den förödande fattigdomen, korruptionen och det oerhörda förtryck som president Mugabe utsätter zimbabwerna för.
Lidande i Europa och i Förenta Staterna förstår vi och engagerar oss i. Till och med Asiens katastrofer appellerar understundom till vår medkänsla. Afrika får nöja sig med ett mer förstrött intresse. Fenomenet är obegripligt och djupt beklagligt.
Det kan inte vara betydelselöst i sammanhanget att de som ska vara våra förebilder i sammanhanget, vårt eget lands regering, EU, FN och stormakten USA oftast är likgiltiga inför Afrikas gigantiska problem.
Folket i Darfur väntar på internationell intervention av fredsstyrkor, intensifierade hjälpsändningar med mat och medicin. Låt dem inte vänta förgäves.