Många sjukskrivna under rehabilitering bollas i dag mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen, kommunerna och landstingen. De hamnar ofta mellan stolarna, i ett ekorrhjul och ett myller av frågor:
Är han eller hon tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven? Om så är fallet - vem ska ansvara för rehabiliteringen? Och vilken rehabilitering är mest relevant?
Har personen i fråga någon arbetsförmåga? Vilka jobb ska han eller hon söka? Hur blir det med sjukersättningen om man arbetar deltid? Och finns det jobb att söka för den som är sjukskriven på deltid?
I Mjölby, Boxholm, Ödeshög, Motala och Vadstena har man infört något som kallas samordningsförbund.
Genom att samordna försäkringskassans, arbetsförmedlingens, kommunens och landstingets rehabiliteringsinsatser ska stödet till de sjukskrivna förbättras och färre ska förhoppningsvis hamna mellan stolarna.
Modellen utvecklades i Finspång, där ett omtalat försök med samordningsförbund påbörjades 1997.
Och nu är det Linköpings tur.
Visserligen har det inte gjorts några nationella utvärderingar av Finspångsmodellen. Men alla förslag som kan förbättra samhällets rehabiliteringsinsatser och medverka till att sjukskrivna med något mått arbetsförmåga kan börja jobba är väl värda att prova.