Ekonomen Richard Florida har gjort succé med sina idéer om den "kreativa ekonomin". Sverige och Stockholm toppar Floridas "kreativitetsindex" - en lista över framtidens tillväxtregioner. Men även Linköping har mycket att lära av Florida.
Det Florida säger i boken The Rise of the Creative Class (2003) är att västvärlden en gång för alla lämnat den industriella epoken. Tillverkningsindustrierna minskar i betydelse och de som arbetar med forskning, teknologi, design och underhållning blir allt viktigare. Florida beräknar att det han kallar den kreativa klassen utgör närmare 40 procent av befolkningen.
I USA har Hollywood växt om bilindustrin. I Sverige är dataspelsbranschen en av de snabbast växande.
En av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer i modern tid, Niklas Zennström, sålde 2005 sitt företag Skype till amerikanska Ebay för 20 miljarder kronor. Skypes produkt är en mjukvara för att ringa över internet. Men det var inte själva mjukvaran som var det viktiga. Det Zennström sålde var en idé.
Så långt tycks alltså Florida ha rätt. Men det intressanta är de slutsatser han drar. Han menar att de kreativa yrkesmänniskorna har hela världen som arbetsfält och därför ställer de allt högre krav på de städer de kan tänka sig att bo i. Det ställer upp nya utmaningar för politiken - att skapa miljöer som de kreativa trivs i blir en viktig tillväxtfaktor.
Vad innebär det för Linköping?
Ostlänken, ett nytt resecentrum och att utveckla området kring Cloetta center till en arenastad är satsningar i rätt riktning. Ågatan och ett fungerande nöjesliv är en annan pusselbit.
Men det krävs mer än så. Kanske behöver Linköping sitt eget Turning Torso, ett arkitektoniskt landmärke som provocerar och inspirerar? Eller en eko-stad med hus som är självförsörjande när det gäller energi? Tekniken finns faktiskt.
Många Linköpingsbor beklagar sig över hur dåligt utnyttjad Stångån är. Vare sig det handlar om att snygga upp stränderna och göra dem mer tillgängliga eller att skapa spännande bostäder med utsikt över vattendraget vore det värt mycket för Linköpings charm. Ett annat sätt att öka närheten till vatten vore att låta staden växa ända fram till Roxen - naturligtvis med en anlagd badplats i anslutning.
Även upplevelseindustrin kan behöva en uppryckning. Någon typ av nöjesfält borde staden ha publikunderlag för. Och vad hände med sommarfestivalen och drakbåtstävlingen? De bör väckas ur sin törnrosasömn.
Planerna på en förarlös spårvagn på balkar fem meter upp i luften genom centrala Linköping tycks också ha somnat in. Det är synd, för det är projekt av det slaget som kan göra staden unik - och attraktiv för den nya kreativa klassen.
Det Linköping bör lära av Richard Florida är att den sortens satsningar inte är bortkastade pengar. Tvärtom. Det kan vara så morgondagens tillväxt säkras.