Apropå den debatt om äldreomsorg som förs på såväl nationell som lokal nivå, inte minst i Corren, diskuterades ämnet ivrigt på Linköpings kommunfullmäktige i tisdags. Oppositionen i Linköping vill, liksom sina kollegor i riksdagen, vinna poäng genom populistiska utspel.
Eva Lindh (S) efterlyste till exempel kommunala, etiska affärsregler för företag och vinster i välfärden. Det kan inte vara lätt för lokala S-företrädare att veta hur de ska agera i frågan om privata, vinstdrivande företag i välfärdssektorn med tanke på den förvirring som råder i partitoppen. Oppositionsråd Lena Micko (S) var mycket tydligare än sin partiledare när hon under fullmäktige klargjorde att S inte ser konkurrensutsättning som ett mål i sig, däremot som ett medel att få en mer mångfacetterad välfärd som bättre tillvaratar de gemensamma resurserna. Klokt.
Och Paul Lindvall var klok nog att förtydliga varför alliansen vill ha en konkurrensutsatt välfärdsverksamhet: Valfrihet för medborgarna, bredare ansvarstagande och bättre ekonomiska lösningar. Så ja, alliansen i Linköping välkomnar fler privata aktörer.
Äldrenämndens ordförande Jan-Willy Andersson (KD) gjorde en viktig poäng när han påminde om att sambandet kvalitet och antalet händer i omsorgen inte finns. Linköping ligger i topp gällande nöjdheten i äldreomsorgen, men det har mer med duktig, än mycket, personal att göra. Sedan finns säkert en smärtgräns för hur låg personaltätheten kan vara, men dithän ska inte Linköping, tillade Andersson.
Parallellt med fullmäktige aktualiserades frågan i riksdagen: Oppositionen hotade att på socialutskottets möte på torsdagen driva igenom ett minimikrav på bemanning inom äldreomsorgen. Så skedde också, men utan den dramatik som fruktades några dagar innan. Socialstyrelsen har redan regeringens uppdrag att se över bemanningsfrågan - dock inte sådana exakta siffror som oppositionen efterfrågade, även om det efter gårdagens utskottsmöte lät som att bara MP fortfarande är inne på den rigida linjen med en explicit siffra.
Socialstyrelsen är motståndare till generella bemanningskrav, en ståndpunkt som är fullt förståelig. För som Jan-Willy Andersson framhöll under fullmäktige; risken finns att kommuner kommer att stirra sig blinda på minimikravet, som då blir kontraproduktivt.
Bemanningsfrågan är för varje enskild utförare - inte riksdagen - att avgöra. Om riksdagsledamöterna inbillar sig att de bättre kan bedöma saken än personal och chefer inom omsorgen, är det lika sorgligt som skrämmande.
Alliansen har inte samma kniviga läge i Linköping som i riksdagen. Trots majoritet kan det vara frestande att lockas av vänsterpopulistiska "quickfixs", ofta i form av mer politikerinflytande och förbud, som oppositionen driver. Det är glädjande att de borgerliga i Linköping står emot.