I sitt sommartal i helgen ägnade Fredrik Reinfeldt alliansen mycket utrymme. Han beskrev samarbetets största styrka: Att erbjuda ett samlat regeringsalternativ som kommer överens om vad man vill genomföra innan valdagen och inte efter. Han tittade framåt och poängterade behovet av att fortsätta komma väl förberedd till nästa valrörelse. Precis som 2006 och 2010.
Annie Lööf hade det tufft förra veckan. Förmodligen var det den svåraste i hennes politiska liv. Avslöjanden kring höga representationskostnader, i flera av Näringsdepartementets underlydande myndigheter, tärde på förtroendet.
I helgen sträckte statsministern ut en hjälpande hand. Han accepterade den inbjudan till partisamtal som Lööf lämnade i Almedalen tidigare i somras. Då sågs erbjudandet som ett fiasko, eftersom ingen av de andra borgerliga partiledarna nappade, men nu kom Reinfeldt till räddning. Ett strategiskt drag som framställer honom som mån om både Lööfs välgång och allianssamarbetet.
Nu lär det bli ett nytt möte i Lööfs Maramö, i samma stil som de tidigare överläggningarna i Högfors och Bankeryd.
Ett möte där man rensar luften och samlar sig inför "super-valåret" 2014 kan alliansen väl behöva. En nytändning skulle vara på plats. Inte för att motståndarna ser särskilt skräckinjagande ut. Alliansen är fortfarande det enda regeringsalternativet. Nej, det handlar om något annat. Att administrera landet kan man. Det har man visat i 6 år. Däremot har reformarbetet stannat av.
Delvis beror det på att man inte längre har en parlamentarisk majoritet bakom sig i riksdagen. Delvis beror det på oförmåga att presentera nya reformförslag. Reformtempot var så högt under den förra mandatperioden att det mesta på den allmänborgerliga önskelistan prickades av.
Reinfeldts förslag om nya arbetsgrupper - tillsatta för att ta fram konkreta förslag till valet 2014 - är därför en utmärkt idé.
Men statsministern nöjde sig inte med arbetsgrupper. Han vill även att allianspartierna ska samlas till ett "idékonvent" för att ta fram en "idéplattform" med värderingar som alla kan enas om. Kristdemokraternas Göran Hägglund var snabb med att tacka nej. Det är inte svårt att hålla med honom. Kristdemokraterna har förmodligen lite att vinna på en gemensam idéplattform, precis som de andra småpartierna.
Det är inte främst skillnaderna mellan allianspartierna som är problemet, snarare börjar de -likna varandra för mycket. Att ha gemensamma konkreta reformförslag är en sak och något helt nödvändigt för trovärdigheten. Men en samlad idéplattform riskerar att bli ett urvattnat och sönderkompromissat mellanmjölksalternativ som varken gör liberala eller konservativa alliansväljare nöjda.
Alliansens nytändning bör ha fokus på konkreta reformförslag och att vårda regeringsdugligheten. Inte att släta ut idédebatten.