Jag har tillbringat veckan med Liza Marklund. Fjorton år efter utgivningen läste jag i tisdags kväll hennes roman "Gömda". Det är den gripande berättelsen om Mia som misshandlas och förföljs av sin förre fästman tills hon flyr med sin familj, för att till sist gå i landsflykt. 800.000 exemplar har sålts, så jag tror knappt jag behöver berätta mer.
Och kvällen efter läste jag journalisten Monica Antonssons bok "Mia - sanningen om Gömda", där hon hävdar att grundläggande fakta i "Gömda" är lögn och förbannad dikt. Mia var aldrig utsatt på det sätt som påstås. Misshandlad flera gånger av mannen, men inte förföljd som det hävdas i boken.
Kring dessa böcker har brutit ut en fejd som vi knappt sett maken till sedan Strindberg. Orsaken är att Liza Marklund hävdar att "Gömda" är en sann berättelse. Det står på framsidan, i förordet och i baksidestexten.
"Gömda" är en pamflett, en stridsskrift, mot mäns våld mot kvinnor och samhällets oförmåga att skydda kvinnorna. Som i en äkta stridsskrift är konflikten tydlig: den onde är ond och den goda är god. Så svart och vitt att en Dirty Harry-film känns nyanserad. Därför är "Gömda" en underbar bok att läsa; man behöver aldrig tveka om sina egna sympatier.
Men sann är den inte. Det är uppenbart för den som läser Monica Antonssons bok.
Nu kan ju sanning tolkas på olika sätt. Låt oss säga att JRR Tolkien kallat sin bok "Sagan om ringen - en sann historia". Då hade varje läsare förstått att författaren försökt säga något om vår samtid i sagans form.
Men här är det en framgångsrik journalist, med verkligheten som yrke, som skriver en bok som hon hävdar är sann. Den utspelar sig i vår samtid och handlar om nu levande personer. Då får vi väl ändå anta att den är just det: sann.
I en halv reträtt på debattsajten Newsmill i veckan försvarar Liza Marklund sig med att det är en dokumentärroman. Det är en välkänd genre. Mina favoriter är Norman Mailers "Bödelns sång" om den dödsdömde mördaren Gary Gilmore som inte vill bli benådad utan dö för exekutionspatrullens kulor. Och Truman Capotes klassiker "Med kallt blod". Dokumentärromaner. Och sanna.
"Gömda" är sann i den bemärkelsen att våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Boken är också möjligen sann för Mia. Men den är inte sann i ett dokumentärt perspektiv.
Som vanlig läsare långt borta från de berörda är det lätt att förlåta Liza Marklund, för hon är ute i ett gott syfte. Men i motboken blir de påstådda förövarna och svekfulla väninnorna människor av kött och blod. Och de berättar en helt annan historia.
"Gömda" är ett publicistiskt haveri. Samtidigt finns det något osunt i jakten på Liza Marklund. Skadeglädjen i nätforumen visar inga gränser. Framgångsrik, snygg, rik - och kvinna. Äntligen! Rätt åt dig!
Själv lyssnar jag vidare på en av hennes senare deckare, "Livstid", när jag sitter i bilen. Den är bra. Jag kommer att köpa nästa också.