Den enda kvarvarande motståndsfickan sedan socialdemokratin trängts tillbaka. Nu är det blodigt allvar. Anförda av de kritstrecksrandiga direktörerna i Svensk Näringsliv går den ideologiskt för- blindade borgerligheten till attack på bred front. Hämndlystnaden och hatet lyser ur dess ögon. Missilerna fyras av. Nu ska facket tuktas.
Torsdagens demonstrationer och fackliga manifestationer på 24 platser i Sverige gav ett rungande besked: LO-fackens medlemmar flyr inte hals över huvud till skyddsrummen, än mindre kapitulerar de. Paradoxalt nog kan regeringens och näringslivshögerns frustande attacker bana väg för ett pånyttfött, vitalare fack. Att, som hittills, gnölgnälla och hemfalla åt deterministiskt präglade eländeslitanior duger inte. Än mindre att sukta efter gamla tider eller att låta sig reduceras till ett ekande annex till socialdemokratin. Nu är det allvar. Fixar inte LO att, som det heter på fint språk, legitimera sig inför medlemmarna, återstår det ensidiga arbetsgivarherraväldet.
Det börjar bra. Stefans Löfvens tal på i går på IF Metalls extrakongress pekar framåt. Mer än nånsin tidigare behövs fackliga organisationer som förlägger verksamhetens tyngdpunkt på de enskilda arbetsplatserna. Under de senaste tio åren har många fackförbund satsat stort på centralt placerade informatörer och kommunikatörer. Allt för att höras och synas i mediebruset. Samtidigt har det arbetsplatsförlagda arbetet, fackets bultande hjärta, behandlats styvmoderligt.
Borgerliga politiker och deras hantlangare i pressen öser sitt vämjelsefyllda förakt över till exempel Hotell & Restaurangs försök att teckna kollektivavtal. Maffia- metoder kallas det när facket tillämpar befintlig lagstiftning. Fortsätter det så här är det bara en tidsfråga innan fackligt arbete stämplas som subversiv, statsfientlig verksamhet.
LO står inför sin viktigaste uppgift sedan 1909. Wanja Lundby Wedin gör rätt när hon vägrar kandidera till posten som ny sosseordförande. Ordförandeskapet i LO är lika viktigt. Minst.