I torsdags hotade Folkpartiet med jämställdhetsminister Maria Arnholm i spetsen de privata bolagsstyrelserna med lagstiftning om det inte kvinnorepresentationen snart förbättras. Förklaringen till detta envetna strålkastarljus på samhällets elit stavas makt. Likhetstecken sätts mellan makt, pengar och inflytande. Alltså börjar man i toppen.
Tidigare i veckan, i tisdags närmare bestämt, släppte LO sin jämställdhetsbarometer ”Tid, makt och pengar”. I den ifrågasätter även LO detta fokus på kvinnor (och män) i tjänstemannasektorn. Bristen på makt är mest markant bland kvinnor i arbetaryrken, skriver LO som efterfrågar klassmedvetenhet i jämställdhetsfrågorna. De politiska strategierna har ”kommit att i bästa fall utgöras av individuella lösningar som når ett mindre antal kvinnor (och män) med förhållandevis goda ekonomiska villkor, utan att handla om allvarliga strukturella problem". Kvinnor i arbetaryrken (såsom undersköterskor, försäljare i detaljhandeln, städare) är de som oftast arbetar deltid, fastän de flesta hellre vill jobba heltid. Samtidigt upplever samma kvinnor att de har svårast att hinna med familj och/eller fritid på grund av sina arbetstider.
LO:s problembeskrivning är mer angelägen än Folkpartiets, eftersom LO:s beskriver verkligheten för långt fler kvinnor och dessutom kvinnor som står långt ifrån den makt och inkomst som FP har för ögonen. Även om lagstiftad rätt till heltid förmodligen inte är rätt väg att gå har LO en poäng i att jämställdheten har betydligt mer att vinna på att kvinnor i låglöneyrken arbetar mer och får mer makt över sitt liv, än att bolagsstyrelserna i Stockholms innerstad tvingas till varannan damernas.