LO och delar av tjänstemannafacken spelar en viktig roll när politiken successivt vrids högerut och sakrosankta doktriner om prisstabilitet och marknadsstyrning kväver kraven på arbete och rättvisa villkor.
- Under de senaste åren har det varit en borgerlig revolutionär utveckling, den sociala rättvisan har trängts tillbaka, heter det i strategidokumentet "Fackliga strategier för bättre byten" som LO presenterat inför den kongress som Wanja Lundby-Wedin öppnar i dag. 300 ombud från LO:s 16 medlemsförbund finns på plats i Stockholms Folkets hus.
Motionerna är 351 till antalet och den ideologiska kompassriktningen pekar vänsterut. Drygt en tredjedel av motionerna kretsar kring villkoren på arbetsmarknaden. Mikael Stenqvist, ordförande i Östergötlands LO-distrikt, och Gunn Bredstedt, LO-fackens ordförande i Linköping, tolkar säkert den allmänna uppfattningen bland LO:s medlemmar när de i gårdagens Corren förklarar att frågan om sysselsättningen måste ges en framträdande plats i den ekonomiska politiken.
LO-rapporten klingar ut i ett triumfatoriskt och lättat slutackord.
- Det har vänt, heter det, apropå den marknadsliberala anstormningen, som nu, enligt LO, klingat av. Visst, så är det, men resultatet av den borgerliga revolutionen avtecknar sig med konturskarp och skrämmande skärpa: Ihållande hög arbetslöshet som disciplinerar löntagarna, håller nere lönekraven och försvårar fackligt arbete. Vidare: Privatiseringen av den offentliga sektorn fortsätter, och så kallade lågproduktiva jobb försvinner till låglöneländer, utan att nya jobb kommer i stället.
- Löneandelen av det som företagen producerar har minskat, heter det i en nyckelmening i LO:s strategidokument. Det betyder att kapitalet skor sig på arbetarnas och tjänstemännens bekostnad och att inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas.
LO pläderar för "ett nytt kontrakt mellan arbete och kapital, mellan stat och arbetsmarknadens parter". En revidering eller uppgradering av den svenska modellen, alltså. Den strategin är inte bara önskvärd, utan nödvändig, och måste självfallet länkas samman med en gränsöverskridande politisk och facklig strategi. Den politiska och fackliga arbetarrörelsen i Europa och världen i övrigt kan inte bara sitta med armarna i kors och låta kapitalisterna styra och ställa hur de vill.
Den nödvändiga radikaliseringen av socialdemokratin förutsätter att LO sätter press på det trötta parti som är på väg att regera sig självt sönder och samman, ungefär som vid 1990-talets början. Partiordföranden och statsministern haltar och går sjukskriven - symboliken i den bilden är övertydlig.
Den politik som utlovades efter saneringsprogrammet har dröjt. Därför vänder arbetarväljarna partiet ryggen. När socialdemokratin står handfallen inför arbetslösheten och självaste partiordföranden öppnar för en kompromiss med folkpartiet om en individualisering av socialförsäkringarna, är det hög tid att LO och dess medlemmar säger ifrån.
-- LO-facken har spelat ut sin roll, trumpetas det ut med jämna mellanrum. Sanningen är att LO och dess förbund behövs mer än någonsin.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan