Att Jan Edling, en av tungviktarna vid LO:s utredningsenhet, säger upp sig med motiveringen att LO inte vågar tala klarspråk om arbetslösheten av hänsyn till regeringspartiet, är mumsfilibabba för borgarhögern och dess lydiga lakejer. När LO:s utredare antyder att de många förtidspensioneringarna åtminstone delvis är framsprungna ur det överordnade syftet att pressa tillbaka den öppna arbetslösheten, får borgarna floder med vatten på sina skramlande kvarnar. Att Edling -- som i sak redovisar en korrekt verklighetsbeskrivning -- förordar en aktiv och statligt intervenerande näringspolitik och är starkt kritisk till de makroekonomiska teorier som i mycket styr regeringens (och än mer oppositionens) politik, blundar borgarna för.
Bråket i LO-borgen verkar onödigt. Edling agerar som prinsessan på ärten, och LO-ledningen går för långt i sin iver att dela säng och ligga skavfötters med regeringen. Det är synd. Tilltron till facket stärks inte när LO uppträder som en surrad jolle till den socialdemokratiska partiskutan. Att LO och socialdemokratin måste stå eniga i kampen mot Fredrik Reinfeldt & Co är en sak. Det betyder inte att LO ska avstå från kritik av regeringen. Tvärtom.
I april 2004 skrev LO:s ekonomer att "socialdemokraternas sysselsättningspolitik är vid vägs ände". Skarp och berättigad kritik, plus konkreta förslag till förändringar. De och andra förslag bör LO driva, och pressa regeringen framför sig, i stället för att underdånigt huka inför taburetterna i Rosenbad. Det är LO:s medlemmar, inte statsråden, som är Wanja Lundby Wedins uppdragsgivare.