"Go home!", skrek fackets torpeder mot lettiska byggjobbare i Vaxholm 2004. Händelsen är en tragiskt ökänd symbol för den svenska fackföreningsrörelsens protektionistiska syn på utländsk arbetskraft. Traditionellt har Sverige bejakat frihandel. Varken LO eller Socialdemokraterna har önskat resa höga tullmurar mot omvärlden för att värna sina medlemmars jobb i svensk industri. Man har förstått frihandelns centrala betydelse för vårt välstånd.
Men denna insikt har enbart gällt utbyte av varor över gränserna. Inte tjänster, inte att människor från andra länder ska jobba här. I Vaxholmsfallet, där Byggnads satte sina kollegor från Lettland under blockad, försökte facket göra gällande att det handlade om solidaritet. LO försvarade letterna från att utnyttjas, helt enkelt. Trots att de redan hade relativt sett god lön.
"Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna", skriver forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling ”Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009?. Yalcins slutsatser är att LO länge använde sin maktposition och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. Motivet var rädslan om svenskarnas jobb. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden. När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det samtidigt en strategi för att hindra konkurrens och utvecklingen mot en friare lönesättning.
Att LO år 2004 ogillade att EU:s nya och fattigare medlemsländer i öst (som Lettland) skulle omfattas av unionens gemensamma arbetsmarknad var väl därför ganska givet. Föga förvånade var tyvärr också att LO stormade mot alliansregeringens arbetstillståndsreform från 2008. Då liberaliserades de tidigare hårda reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Metalls tidigare fackbas Stefan Löfven, som nu aspirerar på att bli socialdemokratisk statsminister, har naturligtvis lovat att riva upp reformen.
Intervjuad i Expressen den 28/5 hävdar han att arbetskraftsinvandrare ofta tvingas "leva under vidriga förhållanden, knappt får lön, inte skatten betald". Den generella bilden utifrån OECD:s utvärdering är dock att "lönerna inom de rekryterande företagen är högre än i företag som inte rekryterar arbetskraftsinvandrare" ("Recruiting Immigrant Workers: Sweden 2011"). Konfronterad med dessa uppgifter svarar Löfven förbluffande barnsligt och anti-intellektuellt: "OECD påstår, men de kan ju inte påstå".
Som av en händelse mobiliserade hela LO i går med förnyade krav på att den utomeuropeiska jobbinvandringen måste hejdas och återregleras. Gissa varför? Liberaliseringen har medfört att invandrarna inte kunnat garanteras schyssta löner och arbetsvillkor, enligt LO:s ständigt lika ömmande företrädare. Och de kan ju tydligen i motsats till OECD "påstå". Det gamla solidaritetskortet spelas ut alltså igen som en maskering av den krassa hållningen "svenska jobb åt svenskarna". Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.