Olof Palme har gjort en storstilad återkomst sista tiden. Dokumentären om hans liv fick svenskarna att flockas på biograferna i höstas. Den längre TV-versionen samlade mängder av tittare under julhelgen. Dramaproduktioner som filmen "Call girl" och SVT:s nya serie "En pilgrims död" fortsätter att elda intresset. I tidningarna har det skrivits spaltmeter kring Palme och hans gärning.
I denna otacksamma skugga av det förflutna kämpar den nuvarande partiledaren Stefan Löfven med att komma in i matchen. Under epoken Palme var Socialdemokraterna fortfarande navet i svensk politik. Även i opposition var det som om Palme lyckades dominera strålkastarljuset. Nästan som i dag, mer än 25 år efter sin tragiska bortgång. Frågan är dock vilken relevans Socialdemokraterna egentligen har numera. Kontrasten till fornstora dagar är slående.
Sedan 2006 har man genomlidigt två historiskt katastrofala förlustval och bytt partiledare fyra gånger. Väljarstödet ligger knappt över 30 procent. Moderaternas mittenorientering har minskat konfliktytorna och gjort det svårt att skrämmas med det gamla kära högerspöket. Även det traditionella trumfkortet om regeringsdugligheten är borta när borgerligheten enats i sitt alliansbygge. Men efter Alliansens inledande reformperiod ger Reinfeldt & Co mest ett trött och defensivt intryck. Ansvar för rikets finanser och god förvaltning av statsmaskineriet är nog bra. Fast inte sätter sånt väljarnas hjärtan i brand direkt. Det borde öppna spelplanen för en pigg, modern och revanschsugen Socialdemokrati.
Betydande förhoppningar fanns om att Stefan Löfven var mannen som kunde återge partiet vitalitet och styrfart. Näringslivsvänlig, stabil, pragmatisk, insiktsfull - omdömena om Löfven gav nästan känslan av att en svensk Tony Blair äntrat ringen. Hittills har vi inte sett mycket i den vägen. Socialdemokraterna försöker lansera sig som "Framtidspartiet". Men starka ideologiska spänningar och en insulär ombudsmannakultur hämmar rörelseriktningen. Motvilligt har partiledningen tvingats acceptera huvuddragen i Alliansens politik av RUT- och jobbskatteavdrag, samtidigt som renläriga partiaktivister råskäller på alltihop som höjden av orättvisa och dessutom kräver stopp för privata aktörer i välfärdssektorn.
I går fick Löfven kasta åt S-vänstern några lugnande köttben och lova återställare vid ett eventuellt regeringsskifte 2014. Bland annat ska den sänkta krogmomsen bort och så även RUT-avdraget för läxhjälp. Inga stora saker, men viktiga som ideologiska symboler. Vad partiet i övrigt vill mer än att vara en blek kopia av Palmes Socialdemokrati (vänsterfalangen), alternativt en sämre variant av Alliansen (högerfalangen) står skrivet i stjärnorna. Kanske måste ytterligare ett val förloras innan den verkliga resan mot framtiden och förnyelsen börjar.