EU-kommissionen har beslutat att dra unionens finansministrar inför rätta. Det är ett smått sensationellt, men alls inte något ologiskt beslut. Kommissionen vill att EU:s domstol skall uttala sig om finansministrarna agerade i strid med unionens rättsliga grundvalar när de i höstas lät Frankrike och Tyskland slippa undan böter.
Dessa två länder bryter mot reglerna för EMU:s så kallade stabilitetspakt. När så sker skall böter utdömas. Det rättsliga läget är med andra ord glasklart. Lika glasklart är att det var politiska överväganden som styrde finansministrarnas agerande. Frankrike och Tyskland är för mäktiga för att kunna straffas; de står över regelverket.
Det är förstås ohållbart, och innebär att grunden för valutaunionen kapsejsat. EU-kommissionens uppgift är att se till helheten, och den kunde inte gärna underlåta att dra frågan inför domstol.
Men att så skulle ske var långt ifrån givet. Motsättningarna bland kommissionärerna har uppenbarligen varit stora. Det som nu utspelar sig är i själva verket en maktkamp. Under senare år har EU-kommissionen fått allt mindre betydelse. Det är i stället allt mer de stora länderna som är pådrivande i unionens förändring. Striden om efterlevnaden av stabilitetspaktens regler ger kommissionen en möjlighet att hävda sin betydelse i förhållande till stormakter som Frankrike och Tyskland.