Årets valrörelse har mer än någon tidigare kommit att präglas av sifferexercis. Mer eller mindre löst grundade sifferuppgifter har kastats fram från båda lägren i debatt efter debatt. Så frekvent har detta bollande med statistiska uppgifter blivit att flera tidningar sett sig föranledda att sätta extra resurser på att granska trovärdigheten i dessa påståenden. Svenska Dagbladets blogg Faktakollen är ett sådant exempel. Granskningen har också burit frukt. Flera felaktiga eller tveksamma påståenden har kunnat vederläggas, exempelvis Mona Sahlins påstående att Sverige har sju miljoner löntagare, eller Leif Pagrotskys lögn om att Musikskolan är dyrare i kommuner med moderat styre.
Att med siffror bevisa svagheterna hos motståndarlägrets politik ger den egna argumentationen en air av vederhäftighet. För att denna känsla skall bevaras krävs emellertid att uppgifterna är korrekta och bygger på ett relevant urval annars riskerar både den egna trovärdigheten och trovärdigheten hos statistikbaserad argumentation att undergrävas. Dessutom tenderar alltför sifferorienterade debatter lätt att framstå som abstrakta och sterila. Göran Persson ska på sin tid ha sagt att han hellre luktade av stämningar än pluggade statistik. Just denna förmåga att förmedla stämningsbilder snarare än hårda kalla fakta har länge varit vänsterns trumfkort. Senast spelade man ut det i debatten om sjukförsäkringsreformen där enskilda exempel på människor som hamnat i kläm eller fallit mellan stolarna alltid väger tyngre i den mediala dramaturgin än de statistiska argument som visar att reformen i huvudsak fallit väl ut.
Ett annat uttryck för den utbredda sifferfixeringen, inte minst i media, är de talrika opinionsundersökningarna. Opinionsinstituten är fler än någonsin och rapporterna från deras mätningar står som spön i backen. Till och med de mätningar där underlaget är för litet för att resultaten ska kunna betraktas som statistiskt säkerställda har tillmätts orimligt stor betydelse i den mediala rapporteringen
Det mest groteska exemplet på medias förtjusning i statistiska samband, reella eller fiktiva, kom häromdagen då TT sände ut en artikel där den borgerliga regeringen påstods ha påverkat potensen hos svenska män. 12 000 fler har tydligen köpt potenshöjande medicin i år jämfört med 2006. Hur regeringen skulle ha kunnat påverka den erektila förmågan hos svenska män framgår inte av artikeln, lika lite som det faktum att befolkningen ökat med runt 300 000 själar under perioden - en faktor som kanske spelar större roll för antalet utskrivna mediciner än regeringsinnehavet.