Sverige och övriga Norden utmärker sig genom små inkomstskillnader och att "inkomstarvet", tendensen att barn hamnar i samma inkomstskikt som föräldrarna, är svagt. Sedan 1980 har dock inkomstskillnaderna i Sverige ökat. Det beror varken på ökad lönespridning eller politiska förändringar, utan på ökade skillnader i kapitalinkomster.
Detta kan man läsa i SNS Välfärdsrapport Inkomstfördelningen i Sverige. Rapporten är intressant men problematisk - den utgår från att minimala inkomstskillnader alltid är att föredra. Det är ett vänsterideologiskt ställningstagande. Ur ett borgerligt perspektiv är rättvisa att alla har samma möjligheter, inte att utfallet är lika. Ansträngning ska löna sig, och inkomstskillnader är viktiga incitament för att människor ska utbilda sig och sträva efter att förbättra sina prestationer.
En sammanpressad lönestruktur innebär dessutom inte bara utebliven belöning för dem som gör störst insatser. I andra änden av produktivitetsskalan låser höga ingångslöner ut människor från arbetsmarknaden, genom höga trösklar.
Forskare som studerar disponibel inkomst efter skatter och transfereringar kan naturligtvis bortse från om människors pengar kommer från en arbetsgivare, a-kassan eller socialkontoret. För individens självrespekt och långsiktiga möjlighet att förbättra sin ekonomiska standard är det dock ödesdigert att stängas ute från arbetsmarknaden.
Välfärdsrapporten försöker besvara varför inkomstskillnaderna har ökat i Sverige sedan 1980. Enligt teorin att lönestruktur och utjämningspolitik förstärker varandra - sammanpressade löner skapar en sammanhållning som leder till mer utjämningspolitik, och tvärtom - söker forskarna en utlösande faktor som har vänt utvecklingen mot ökande skillnader.
De spekulerar i att invandringen till Sverige har lett till en mer heterogen arbetskraft, vilket enligt teorin skulle minska stödet för en utjämnande politik. Det verkar långsökt, eftersom de ökade inkomstskillnaderna som sagt beror på ökade skillnader i kapitalinkomst. Dessutom påpekar forskarna själva att mätningar inte visar någon nedgång i stödet för utjämningspolitik.
Intressantast ur ett borgerligt rättviseperspektiv är de delar av rapporten som handlar om familjens betydelse för inkomsten. SNS-forskarna visar att föräldrars inkomst har liten effekt på vilken inkomst barnen får i alla undersökta länder, men i synnerhet i de nordiska länderna.
Däremot finns ett ganska starkt samband mellan syskons inkomster. Familjen har alltså betydelse, men det är något annat än familjens ekonomi som är avgörande. I ljuset av debatten om barnfattigdom kanske man kan dra slutsatsen att det största problemet inte är om barnfamiljer har råd med utlandsresor och i-phone. Att det finns föräldrar som inte orkar eller förmår att engagera sig i sina barn är troligtvis ett större problem - både mänskligt och för barnens utsikter att få goda inkomster när de blir vuxna.