Frågan är vad som är värst för svensk ekonomi och arbetsmarknad - de vanvettiga LO-kraven om 4,7-procentiga löneökningar när Sverige har nolltillväxt, eller de lika vanvettiga LO-idéerna om hur Sverige ska nå full sysselsättning?
LO:s styrelse konstaterar i en rapport om full sysselsättning att det stora problemet på svensk arbetsmarknad är att människor med kort eller ingen utbildning, och/eller bristande yrkeserfarenhet inte får jobb. Men sedan är det slut på insikten.
Eftersom LO till varje pris vill behålla Sveriges sammanpressade lönestruktur så handlar utlandsföddas arbetslöshet om "diskriminering". Att arbetsgivare inte kan betala samma lön till en person med ett års utbildning som till en person med nioårig grundskola och treårigt gymnasium, som Corren skrev om 5/4, vill LO inte låtsas om.
Enligt samma logik vill LO öka antalet subventionerade arbeten kraftigt. Varför erkänna att de som står längst från arbetsmarknaden skulle kunna få jobb till lägre löner, när man kan kräva att företag och löntagare på den reguljära arbetsmarknaden via skatterna finansierar en massa låtsasjobb?
Naturligtvis vill LO också höja a-kassan, ge generösa bidrag till alla gymnasiedropouts för komvuxstudier, och återinföra högskolebehörighet på gymnasiets yrkesprogram. Att det ska löna sig att jobba, och att plugga medan man är gymnasist, har inte fallit LO in. Att mycket teori på yrkesprogrammen leder till många avhopp vill man heller inte kännas vid.
Dessutom vill LO att Riksbanken släpper på inflationskranen. Men den sysselsättningsökning som följer på hög inflation faller snabbt tillbaka. Det enda långsiktiga resultatet är att lönerna urholkas.
Den intellektuella kollapsen i LO-ledningen förklarar de samordnade LO-fackens destruktiva kamp för kraftiga lyft av de lägsta lönerna.
Att kräva att 650 000 löntagare (förutom Handels omfattas även Kommunal, Hotell och restaurang samt Fastighetsanställdas av "jämställdhetspotterna") ska segla högt över industrinormens 2,6 procent i lönehöjning riskerar Sveriges internationella konkurrenskraft.
LO vill gärna låtsas att näringslivet sitter på en gemensam säck med pengar, så att industrin eller byggföretagen kan bekosta lönerna i handeln, men så är det inte. Blir lönehöjningen för stor kommer många Handelsmedlemmar att bli arbetslösa.
LO kallar kraven för en jämställdhetssatsning, i stället för den låglönesatsning det egentligen är. Jämställdhet mellan könen vill ju ingen ifrågasätta. Men låglöneyrken utan krav på utbildning, som det gäller i Handels fall, är typiska förstayrken för ungdomar och andra som har svårt att få jobb. Att kraftigt höja dessa löner är exakt vad Sverige inte behöver. Och när Byggnads avtalssekreterare skriver att tjänstemän måste stå tillbaka för att kvinnor ska få mer av lönekakan (Newsmill 11/4) visar han vad det egentligen handlar om: Att få bort alla löneskillnader mellan hög- och lågutbildade. Det finns nämligen kvinnliga tjänstemän.