I efterdyningarna till Gudrun Schymans offentligt luftade tankar på ett feministiskt parti har de vanliga rösterna ur den politiska, intellektuella och akademiska världen hörts. Kören består av intellektuella, mest kvinnor, med förankring i den akademiska världen, politiken eller statsförvaltningen. Såna som Margareta Winberg och Ebba-Witt Brattström.
Feministiska röster ur den etablerade och välsituerade medelklassen, alltså. Såna som slåss för fler kvinnor i bolagsstyrelserna och fler kvinnliga professorer vid universiteten, men tiger när till exempel Kommunals lågav- lönade kvinnor går till kamp för högre lön och anständiga arbetsvillkor. Det krävdes en direkt uppmaning från Kommunal för att genusperspektivets uttolkare skulle intressera sig för välfärdsarbetarnas lönekamp. Resultatet blev några pliktskyldiga kommentarer.
Så går det när könsperspektivet överordnas klassperspektivet. Redan Alexandra Kollontay varnade för den snäva feminismens illusion, och den varningen är fortfarande giltig. Medelklassfeministernas ensidiga fixering vid det som kallas könsmaktordning och överordnas den ekonomiska maktordningens förtryckande principer, fjärmar medelklassfeministerna från arbetarklassens kvinnor och deras verklighet. Därför slåss medelklassfeminismen för fler kvinnliga storbolagsdirektörer, landshövdingar, professorer, statsråd och generaldirektörer - medan intresset för de villkor som präglar LO- och TCO-kvinnornas vardag är litet, för att inte säga obefintligt. De talar inte ens samma språk.
Högen av rapporter från LO, TCO och Arbetsmiljöverket erbjuder dyster läsning. Från 1990 till i dag har kvinnornas genomsnittliga sjukfrånvaro ökat från 40 dagar till drygt 50 dagar per år. LO:s kvinnor är hänvisade till deltidsarbete, tidsbegränsade anställningar eller förtidspension. LO:s kvinnor tvingas uthärda repetitiva och monotona arbetsuppgifter och tunga lyft, för att inte tala om lönen.
LO:s undersökningar visar att såväl manliga som kvinnliga medlemmar vill bryta upp den könssegregerande arbetsmarknaden. 1990-talet var ett förlorat årtionde, men nu måste facken och deras allierade i politiken ta kamp för rättvisa och jämlika villkor. Därför behövs fackliga ledare som Ylva Thörn, Wanja Lundby-Wedin och Ninel Jansson -- såna som förmår att länka ihop klassperspektivet med det så kallade genusperspektivet.