Människor som får nog av krig och förtryck och lämnar det kända bakom sig för att söka lyckan i ett nytt land måste äga särskilt mycket mod och initiativkraft. Därför är det märkligt, och ett mänskligt slöseri, att många flyktingar och invandrare som kommer till Sverige fastnar i passivitet och bidragsberoende.
Monica Werenfels Röttorp presenterade i går sin utredning för att hitta bättre sätt att få in invandrarna på arbetsmarknaden.
Hon förklarade att länder med svagare välfärdssystem, som USA, är mer framgångsrika när det gäller att få invandrare i arbete. När det saknas skyddsnät är invandraren helt enkelt tvungen att hitta ett jobb för att överleva.
Men det är ingen väg för Sverige. Det är inte bara vårt välfärdssamhälle som är starkt, utan också uppfattningen att alla ska ha samma rättigheter och tillgång till välfärden. Därför avvisar Werenfels Röttorp alla idéer om särbehandling, som förslaget att nyanlända skulle tvingas bosätta sig på orter där det finns jobb.
Det är bra. Börjar man rucka på likabehandlingsprincipen finns risken för ett lutande plan, där bosättningstvånget följs av andra specialregler och krav riktade just mot nyanlända.
Utredningens två huvudidéer handlar i stället om förstatligande och lotsar. Staten tar över det ekonomiska ansvaret för nyanlända från kommunerna, för att säkerställa lika villkor över landet. Lotsarna ska vara privata företag som mot statlig ersättning hjälper den nyanlända in i samhället. Eftersom den nyanlända själv väljer vilken lots hon vill ha ska konkurrensen få lotsarna att göra ett bra och effektivt jobb.
Werenfels Röttorps utredning innehåller intressanta förslag, som nog kan göra Sverige bättre på att ta emot invandrarnas kraft. Det återstår dock att se om förslagen blir verklighet. Det skulle innebära att statens utgifter ökar med 880 miljoner. Vad säger Anders Borg när valet står mellan förstärkt arbetslinje och snålande med statskassan?