I morgon får många arbetsplatser i vårt avlånga land besök av kvinnlig fägring i form av lucia och åtföljande tärnor. Detta märkliga spektakel brukar kallas för "en gammal svensk tradition" (luciafirande i dagens tappning uppstod 1927, då Stockholms Dagblad tog initiativ till ett luciatåg genom stadens gator, föregånget av en tävling för att utse lucian).
Niondeklassaren Ivan Ekemark på Åsvallaskolan i Molkom ville inför årets luciafirande dock ge en annan bild av spektaklet. Han ställde upp i uttagningen till skolans lucia. Och vann.
Många manliga elever före Ivan har kandiderat, då kanske mest som en skojgrej eller en vadslagning med kamraterna. För Ivan var det emellertid en seriös PR-kupp för att få fram budskapet att lucia bara är en skönhetstävling, där snyggaste och populäraste tjejen alltid vinner.
Årets lucia på Åsvallaskolan i Molkom heter naturligtvis inte Ivan Ekemark. Omröstningen gjordes om och Ivan fick inte kandidera. I det traditionella luciafirandet ingår ju att lucia ska vara en kvinna. Ett luciatåg med en manlig lucia är således inte ett luciatåg.
Fast frågan är vilka som har nyktrast sätt att se på luciafirandet -- Ivan eller hans lärare? Som förklaring till varför han naturligtvis inte kunde få bli lucia sade flera av dem att många av tjejerna som tävlat om luciatiteln skulle bli alltför besvikna om Ivan hade fått bli lucia.
Vad skulle egentligen vara värst för de kvinnliga luciaaspiranternas självförtroende -- att förlora mot skolans populäraste tjej, eller att bli förbigången av en finnig tonårskille?
Om luciafirandet är tänkt att vara kulmen på ännu en "miss universum-tävling", då klarar vi väl ändå oss utan det?
Lucia sägs ju komma med ljus och hopp i den mörkaste av årstider. Tänk om uppdraget att vara lucia kunde få innebära mer än att bara leda luciatåget, bära ljuskrona och läsa dikten utan att s taka sig?