Jan Emanuel Johansson vann dokusåpan Robinson 2001. Sedan dess har han suttit i riksdagen för Socialdemokraterna, och gjort stora pengar på ensamkommande flyktingbarn. Jan Emanuel drev nämligen tidigare en koncern med behandlingshem och boenden för just ensamkommande flyktingbarn. 2010 plockade han ut 30 miljoner i aktieutdelning. Kort därefter sålde han verksamheten för 223 miljoner kronor.
Detta hade kanske varit i sin ordning om inte boenden i Jan Emanuels koncern blivit föremål för hård kritik från en kommun som köpt tjänsten och från Socialstyrelsen. Kritiken har handlat om dålig status på själva lokalerna men också om dålig bemanning och att ungdomar på boendena inte känt sig trygga. Jan Emanuel Johansson vill inte bli intervjuad av SVT som berättat om hans affärer, men säger sig vara "stolt över sin klassresa".
Systemet som byggts upp kring de ensamkommande flyktingbarnen ser faktiskt ut att vara anpassat för just sådana som Jan Emanuel. Staten ersätter kommuner som tar emot barnen med deras faktiska kostnader tills barnet fått uppehållstillstånd. Därefter utgår 1 900 kronor per barn och dygn, alltså nästan 700 000 kronor om året. Ersättning för skolgång betalas därutöver.
Både kommuner och företagare tjänar pengar på flyktingbarnen. När SVT gjorde en enkät med 24 kommuner som har boenden för ensamkommande flyktingbarn uppgav sex att de fick miljonbelopp i överskott på statens ersättningar. Och bland de företag som driver boenden hade en tredjedel en vinstmarginal efter finansnetto på över 15 procent år 2010.
Självklart ska ensamma barn som söker asyl i Sverige få ett högkvalitativt mottagande, men det finns risker med att de statliga ersättningarna är så höga att både kommuner och företagare ser en chans att tjäna storkovan. Kostnaderna för skattebetalarna ökar dessutom i takt med att antalet ensamkommande flyktingbarn till Sverige ökar (i år beräknas det komma 3 100).
Ett sätt att komma åt problemet utan att sänka kvaliteten på mottagandet skulle kunna vara ålderstester på flyktingbarnen. De flesta av dem är i övre tonåren, och ofta är det svårt att avgöra om de är barn eller vuxna (över 18 år). Röntgen av handlov och tänder för att bedöma åldern används redan i Sverige, men är frivilligt för den asylsökande. Våra nordiska grannländer åldersbedömer fler, och har färre asylsökande minderåriga än Sverige.
Åldersbedömning avvisas ofta med att det skulle vara kränkande, men det finns mycket annat i hanteringen av ensamkommande flyktingbarn som är kränkande. Flyktingsmugglare, kommuner och företag som tjänar stora pengar på flyktingbarn, 14-åringar somt tvingas att bo med vuxna för att de senare har ljugit om sin ålder är också kränkande. Vi skulle inte acceptera att svenska 14-åringar som placeras på HVB-hem bodde tillsammans med vuxna män. Varför är det då humant att behandla flyktingbarn så?