I går, fredag, fick världen lära sig ett nytt namn. Wangari Maathai. Bland 194 nominerade kandidater valdes hon till mottagare av Nobels fredspris 2004.
Wangari Maathai är kenyansk professor, parlamentsledamot och vice miljöminister. Den norska Nobelkomittén motiverar valet av Maathai till fredspristagare med att hon bidragit till "bestående utveckling, till demokrati och fred".
Årets fredspristagare är, för de få som känt till henne sedan tidigare, en miljörebell. Hon grundade den rörelse som planterat mer än 30 miljoner träd i Afrika. En åtgärd inte enbart av godo för miljön, den medförde dessutom ett stort antal nya välbehövliga arbetstillfällen.
I Norge är Wangari Maathai förmodligen mer känd än i Sverige, eftersom hon så sent som i våras tilldelades Sophiepriset för sina insatser på biståndets, miljöns och de mänskliga rättigheternas områden.
Det är andra året i rad som den norska Nobelkommittén ger fredspriset till en kvinna. Fjolårets pristagare var iranskan Shirin Ebadi.
Att välförtjänta kvinnor lyfts fram är mycket glädjande. Nobelpristagarna brukar de flesta år vara en kompakt maskulin grupp.
Glädjande är också att de prisbelönade kvinnorna hör hemma i länder där kvinnans ställning är svag och att de på så sätt kan bli förebilder och ledstjärnor för sina ofta fattiga afrikanska och sina könsförtryckta medsystrar i Kenya respektive Iran.
I Kenya anses utvecklingen så sakta börja gå åt rätt håll, sedan Daniel arap Moi och hans genomkorrumperade regim röstades bort för två år sedan och ersattes av dåvarande oppositionsmannen Mwai Kibaki och hans regim. Ska den utvecklingen fortsätta i rätt riktning är personer av och med Wangari Maathais kaliber och engagemang oundgängliga.
På kenyanska landsbygden är kvinnornas situation inte särskit mycket bättre än för svenska kvinnor under medeltiden. De kan säljas till högstbjudande man, som tillåts ha flera hustrur, de smittas av hiv som mannen överför efter sexuella utsvävningar i närmaste stad och det finns alldeles för många områden utan rent vatten och el.
I storstäderna skördar aids tusentals offer och antalet gatubarn ökar lavinartat.
Så här illa, och i vissa fall ännu värre, är det ställt i många länder i det Afrika som sett Wangari Maathai födas och formas till den första östafrikanska kvinnan som doktorerat och fått en professur, och till en enträgen människorättsaktivist. Och nu också till Nobelpristagare.
Förhoppningsvis kommer fredpriset att sporra Wangari Maathai till fortsatta insatser för mänskliga rättigheter, både i sitt eget land, där tonåriga småtjuvar är var mans niding och får vältas ned i rännstenen och sparkas ihjäl och där kvinnor förslavas i gravt ojämlika äktenskap, och i andra afrikanska länder där människovärdet för stora grupper är lika med noll.
Norska Nobelkommittén tycks ha gjort ett lyckat val av fredspristagare den här gången, liksom de närmast förgående åren.
Inte heller blir det, som sagt, sämre för att det är en kvinna som den tionde december får ta emot fredspriset i Oslo. Wangari Maathai är den tredje kvinnliga Nobelpristagaren i år. Linda Buck var den första, hon fick dela medicinpriset med två män, och på torsdagen tillkännagavs att Elfriede Jelinek fått årets litteraturpris.
Tre kvinnliga pristagare, det är en liten men ändå tillfredsställande framgång för alla dem som år efter år, mer eller mindre högljutt, har ställt frågan om Nobelkommittén är könsmässigt enögd. Om årets val av pristagare är början på en ny trend är den efterlängtad och välkommen.