Konstigt nog tycks denna "naturlighet", och instinktiva känsla för moderskapet som alla blivande mammor övertygas att de förfogar över, försvinna så snart barnet är fött. För då rycker samhället in för att lära föräldrar i konsten barnuppfostran. Drösvis med kurslitteratur återfinns i babymagasin, böcker om sömn, amning, mat, lek, massage, you name it, föräldrakurser, öppna förskolan, mammaträffar och pappaträffar, "playdates" och BVC. Nätet vimlar av diskussionsforum med länkar till experters råd för ett bättre föräldraskap.
Utvecklingen av förskolans pedagogiska uppdrag går i samma riktning. Nu är det förskollärarna som i första hand ska förbereda barnen för livet, inte föräldrarna. Det tycks åtminstone vara uppfattningen hos dem som förespråkar obligatorisk förskola från 3 års ålder (bland andra SSU:s ordförande Gabriel Wikström).
Den här utvecklingen gynnar inte föräldrars trygghet i att vara just föräldrar. Långt borta är instinkterna och det naturliga föräldraskapet, föräldrarnas självförtroende tycks vara nere på botten. Baby- och barnbranschen jublar, men det gynnar varken föräldrarna eller deras barn.
P1:s program Kropp & Själ tog upp saken (3/1) med den danske familjeterapeuten Jesper Juul. 10 000-kronorsfrågan löd Hur gör man för att få sin familj lycklig? Juuls krassa svar var: "Det är omöjligt".
Dels menar Juul att lycka är fel mål i sig, ingen människa kan vara konstant lycklig. Juul föredrar engelskans "content" = nöjd, och i en nöjd familj ingår konflikter. Den utskällda "curlingföräldern" sätter gärna likhetstecken mellan konflikt och dåligt föräldraskap. Den ekvationen falsifierar Juul.
Dels menar han att det inte finns några metoder för hur man bäst uppfostrar barn och han skäms å sina kollegors vägnar när de delar ut sådana. Frågor som Hur får jag 2-åringen att äta grönsaker? eller Hur får jag 15-åringen att komma hem på kvällen? är dumma, konstaterar Juul, eftersom alla som ställer dem förmodligen begriper själva att det inte finns några generella lösningar.
I stället förordar Juul ett personligt föräldraskap som fokuserar på relationen till barnet som individ. Barn är inga robotar man kan programmera. Det viktigaste för ett barn är att ha föräldrar som tror på vad de gör, och som tror på vad barnet gör.
Det är befriande att höra en "expert" säga att föräldrar inte ska lyssna på expertråd. Om naturlighetsinflationen inom mödravården behöver dämpas, är problemet det omvända inom barnavården. Mammor och pappor måste våga lita på sin egen förmåga och "instinkt" om vad som är bäst för deras barn. Så det bästa rådet, om nu ett sådant ska delas ut, till föräldrar som undrar hur de ska ge sina barn ett gott självförtroende tycks vara att skaffa sig ett eget.