Den första risken ligger i den instrumentella synen på människan. Miljöpartisterna skriver att lyckliga människor arbetar mer effektivt, lever längre och är friskare, skapar starkare relationer och bidrar mer till samhället. Lyckopolitiken motiveras med att lyckliga människor är goda medborgare. Liknande resonemang ledde en gång till tvångssteriliseringar. Politiker som drömmer om hur en viss politik ska leda till "goda medborgare" bör fundera över vad som är mål och vad som är medel.
Den andra risken är kollektivisering. Visst strävar de flesta av oss efter lycka, men det som gör den ena lycklig kan vara något annat än det som gör den andra lycklig. Om politiken ska öka lyckan utifrån ett statistiskt medelvärde på vad som gör genomsnittsmänniskan lycklig så undertrycks individens rätt att sträva efter det som gör just henne lycklig.
Den tredje risken är att lyckopolitiken blir kontraproduktiv. Enligt lyckoforskningen ökar lyckan när människor kan tillfredsställa sina behov av autonomi, kompetens och gemenskap. Av dessa är det bara kompetens som politiken delvis kan påverka, genom utbildning. Gemenskap måste människor få söka och finna själva, eftersom påtvingad gemenskap knappast ökar lyckan. Och att autonomi (självständighet) krävs för att känna lycka talar emot en lyckopolitik som försöker lägga människors liv till rätta. En klassiskt borgerlig icke-politik, som bara lägger sig i det nödvändiga och låter individer bestämma själva, ökar autonomin.
Miljöpartisterna borde läsa Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Det är en framtidsskildring av ett samhälle där alla är lyckliga, och den är otäck: Den fria viljan har hjärntvättats och indoktrinerats bort, ingen är arbetslös, och fritiden ägnas åt konsumtion, sex och lättsam underhållning. Drogen "soma" delas ut till alla, och medborgarna förväntas delta i extatiska gruppmöten.
De konsumtionskritiska Miljöpartisterna tänker sig naturligtvis en annan sorts lycka, men Huxleys roman ger ändå en bild av hur politiska visioner om lycka åt alla lätt leder till ett totalitärt samhälle. Att sträva efter lycka måste vara individens rättighet, inte politikens mål - annars riskerar individen att reduceras till en kugge i hjulet, och människovärdet till en variabel bland andra när de sociala ingenjörerna ska hitta den optimala formeln för lyckomaximering.
Efter Huxley kan Miljöpartisterna läsa Lycklige Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Där förklarar Alfons farmor kontrasternas betydelse; varför man måste ha tråkigt ibland för att kunna känna intensiv lycka vid andra tillfällen. Nästa gång MP-politikerna vill motionera om lyckopolitik kanske de kan hejda sig, vila i stunden och ha litet tråkigt i stället. På sikt vore det bättre för "den samlade lyckan" i samhället.