Så sade Sonia Lander, kalasgeneral för Sveriges största studentmottagning som gick av stapeln i Cloetta center i onsdags kväll. Det syntes att Lander var så stolt över arrangemanget som hon sade sig vara (Corren 4/9). Kalas är höjdpunkten på den så kallade Nolle-P, tiden då nya studenter får bekanta sig med varandra, universitetet, studentlivet och kanske en ny stad. I denna bemärkelse är nollningsförfarandet både nyttigt och roligt.
Nollning förekommer även på gymnasienivå (ibland till och med på högstadiet). Mest aktuell är exemplet på internatskolan Lundsberg, vars nollning bland annat inneburit att äldre elever bränt yngre med strykjärn. Nu tycks trakasserier och kränkningar inte har varit en specifik nollningsmetod på Lundsberg, utan vardagliga inslag i internatskolans kamratuppfostran. Enligt Skolinspektionens rapporter, som DN nyligen tagit del av, var grov misshandel och sexuella övergrepp inga ovanliga händelser. Utan att ha en åsikt om internatskolors generella varande, kan vän av humanitära förhållanden knappast ha mycket att invända mot inspektionens beslut att till slut stänga skolan.
Men debatten är inte slut med det. Gällande nollning som företeelse har Lundsberg verkligen gjort sitt till för att svärta ner konceptet. Det har gått så långt att generalsekreteraren för antimobbningsorganisationen Friends, Lars Arrhenius, krävt att nollningar ska förbjudas – med hänvisning till händelserna på Lundsberg (SvD Brännpunkt 26/8). Lundsberg är en gymnasie- och grundskola (7-9). Det framgår inte av hans artikel huruvida Arrhenius vill förbjuda nollning även på universitetsnivå, vilket är en annan sak (främst för att studenterna är myndiga). Likväl låter det drastiskt att förbjuda all nollning. Samtidigt är Friends ståndpunkt inte svår att köpa. Finns det över huvud taget ett behov av icke pennalistisk nollning på grund- och gymnasienivå?
På en skola som Lundsberg, dit elever flyttar, skulle en nollning inriktad på välkomnande, trygghet och kamratskap faktiskt kunna en spela en betydande roll. Inte minst för att eleverna är yngre och därmed i större behov av stöd och hjälp att hitta nya kompisar. I stället har Lundsberg med tydlighet visat att deras tradition är av en helt annan sorts välkomnande: elever ska ”visas” sin plats i en högst gammalmodig hierarki. Det är inte lätt för eleverna, vare sig nya eller gamla, att bryta eller ens kritisera den seden. Det ansvaret måste ligga på de vuxnas bord. Lundsbergs ledning har vid flertalet tillfällen visat att man brustit i den skyldigheten.
Så kanske har Friends rätt. Kanske bör nollning vara en aktivitet uteslutande för universitetet, där alla inblandade är vuxna och mer kapabla att klara av uppgiften? I annat fall har goda nollningskulturer på lägre nivåer en läxa att göra i att lyfta fram sina fungerande exempel.