När Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg öppnar munnen är det alltid värt att spetsa öronen. Så även under den surriga politikerveckan. Wetterberg har nämligen en förmåga att sätta fingret på det väsentliga i svenskt samhällsstyre, och gör så även nu då han kritiserar regeringens sätt att hantera sina reformer.
Och det handlar om just sättet, inte innehållet - för det är överlag bra, menar han. Men det har blivit för hastigt och ryckigt. Så komplicerade saker som a-kassa och socialförsäkringar hade behövt utforskas av stora utredningar som genomlyst frågorna ordentligt. Eftersom man i stället tillsatt mindre utredningar med kort tidshorisont har man stött på problem under själva genomförandet. Man har fastnat i teknikaliteter. Fastighetsskatten och jobbskatteavdraget är bara några exempel Wetterberg ger.
Dessutom pekar han på ytterligare en aspekt som är mycket tänkvärd, att själva grundligheten har betydelse för den politiska framgången hos en reform:
"Den tydlighet som vi hade i skattereformen på 90-talet när man talade om att alla får minst hälften kvar, eller som vi hade i pensionsreformen, att vill man ha en rejäl pension, då ska man jobba länge. Den tydligheten finns inte alls på samma sätt i det här småduttandet som man har gjort nu."
Tankarna går osökt till vintern 2007, då regeringen var energiskt sysselsatt med att skruva om i systemen, men samtidigt började dala i opinionen. Reformerna var allt annat än uppskattade. Företrädare för regeringen har själva medgett att man hade förfärligt bråttom med allt möjligt under den allra första tiden, för man ville ha så mycket som möjligt gjort direkt.
Det enligt den politiska devisen att de föresatser som inte realiseras tidigt av en regering ofta blir liggande. Och såtillvida gjorde alliansen rätt. Men att det inte är en helt okomplicerad strategi antyds av Wetterbergs lägesbeskrivning. Hade det kanske varit bättre att låta utredningsväsendet och byråkratin mala ett varv till i alla fall, även om man förlorat tid? Kanske inte, men Wetterberg lägger åtminstone ett tungt argument i andra vågskålen.
Kanske vilar här en politisk sanning att reflektera över: att det kanske inte är kommunikationen och formen som är avgörande, som ju pr-konsulterna och sofftyckarna så ivrigt mässar.
Kanske beror folkligt samtycke på något så tråkigt men svenskt gediget som ett grundligt utredningsförfarande. Sveriges växande hord av kommunikatörer håller för öronen.