Barn med utlandsfödda föräldrar löper upp till åtta gånger så stor risk att agas jämfört med andra svenska barn i åldern 0-6 år. Det framgick av en rapport från Barnmisshandelskommittén 2001.
Siffran borde få varje människa som tror på barns rättigheter att slå larm. Eller åtminstone att ställa frågor. Kan siffran verkligen stämma? Vad kan det i så fall bero på? Hur når vi dessa barn och ser till att våldet upphör?
Men så ser tyvärr inte verkligheten ut.
"Vi gjorde bedömningen att vi skulle inte gå vidare", sa Ewa Hedkvist Petersen om siffrorna i Dokument inifrån i söndags (SVT). Hon var ordförande för kommittén som tog fram rapporten.
Det svenska sveket, journalisten Evin Rubars dokumentär om uppfostringsvåldet mot invandrarbarn, berättar om somaliske Liman. Han kämpade hela sin uppväxt för att bli tagen på allvar när han berättade om pappans misshandel. Trots att Liman piskades med elkablar och bälten ansåg socialtjänsten att problemet var att han var olydig - och ställde sig på pappans sida.
Till slut dömdes fadern till fängelse för misshandeln. En klen tröst för Liman som i dag lever utan sin familj, 17 år gammal.
Rubar har granskat de familjer vars barn omhändertogs på grund av misshandel år 2005. I 80 av 110 familjer var föräldrarna utlandsfödda.
"Det finns ingen färsk statistik", säger Barnombudsmannen Lena Nyberg till P1-morgon som svar på frågan om hon tagit invandrarbarnens problem på allvar.
Men BO leker kurragömma. En rapport från 2001 är färsk nog för att väcka frågor. Siffror från Brå 2000 bekräftar att barn med utlandsfödda föräldrar oftare utsätts för våld.
I programmet berättar Nicklas Kelemen från Rädda barnen och Emre Gungör från Sharaf hjältar om hur vanligt uppfostringsvåld är i invandrarfamiljer. Deras uppfattning är entydig: Rädslan för att utpekas som rasister gör att BO och svenska myndigheter är handlingsförlamade.
"Det finns en risk att man säger att invandrare är lika", försvarar sig Lena Nyberg i P1.
Men våld mot barn handlar inte om "främmande kulturer" och den rasistiska diskurs som hör ihop med det begreppet. Man behöver inte gå längre än till England för att hitta ett samhälle där uppfostringsvåld är normen.
Sverige hör till ett fåtal länder i världen som har en lag mot barnaga. Ja, den är rent av ett ganska nytt påfund. I Sverige fick 60 procent av alla barn stryk av sina föräldrar så sent som 1980.
Hur kan det vara en främmande tanke för BO att utlandsfödda föräldrar kan behöva stöd och information för att förstå den svenska synen på barnaga?
"Vi vet att det finns en risk för att föräldrar som själva har upplevt våld också använder våld i sin uppfostran", säger Lena Nyberg.
Att hon inte klarar av att dra slutsatsen att barn till utlandsfödda föräldrar därför är en riskgrupp är ynkligt. De som betalar priset är barn som Liman.
Hur kan det vara rasism att lyssna till ett barns rop på hjälp?
Förhoppningsvis ligger BO Lena Nyberg ibland sömnlös och funderar på den frågan.