Storbritanniens premiärminister Tony Blair vill ta i. Och han har föredömligt pekat ut kampen mot fattigdomen i Afrika som ett prioriterat område.
I lördags framträdde hans finansminister Gordon Brown med en Marshallplan för Afrika. Det var under G7-gruppens möte i London, då företrädare för världens rikaste länder hade samlats. Ett historiskt och glädjande principbeslut blev det också under mötet då de rika lovat att lyssna till de fattiga: De minst utvecklade ländernas skulder skall skrivas av med upp till 100 procent.
Men den brittiske finansministern nådde inte ända fram. Han hade velat få igenom en finansplan om att fördubbla G7-ländernas bistånd under de närmaste tio åren. Främst Tyskland och Frankrike har invänt att planen är för ambitiös, dessvärre ställer sig inte heller USA bakom den.
Sydafrikas förre president Nelson Mandela bistod visserligen sin värd genom att vädja på ett känslomässigt sätt till de närvarande finansministrarna från Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och USA:
"Så jag uppmanar er att handla ikväll, fördröj det inte när fattiga människor fortsätter att lida."
Tyvärr går inte arbetet med FN:s 18 så kallade milleniemål, om att halvera världsfattigdomen till 2015, riktigt som planerat. Faktum är att framstegen tycks vara mindre än de flesta bedömare hittills trott.
Det visar åtminstone en ny FN-rapport. De nya, mer pessimistiska rönen uppges bero på att antalet hungrande i Indien ökar, och på att det görs ojämna framsteg i Kina. Afrika söder om Sahara är fortfarande ett sorgebarn, men även områden i Centralasien står utanför globaliseringens positiva effekter.
I flera årtionden har den rika världens bistånd -- så även det svenska utvecklingssamarbetet -- fått utstå hård kritik. Än har det varit meningslösa eller direkt skadliga projekt som fått stöd, än har biståndet visat sig hålla korrupta regimer under armarna. Men faktum är att bistånd kan vara effektivt, och att många lärdomar redan har dragits.
I december beslutade FN:s generalförsamling att blåsa nytt liv i försöken att halvera fattigdomen, och det under parollen "rättvis globalisering". Enligt amerikanska Newsweek är innebörden i detta uttryck att kriget mot fattigdomen skall föras på ett "svenskt" manér, det vill säga så att biståndsgivare inte enbart prioriterar fria marknader och fria kapitalflöden. Välfärdsprogram måste gripa in där den fria marknaden inte når. En självklarhet, kan tyckas.
Professor Jeffrey Sachs vid universitetet i Columbia, USA, har lett den jättelika FN-utredning som visar hur utvecklingen bäst skall stimuleras för att de mål som sattes upp kring millenieskiftet skall uppnås. En av Sachs slutsatser är att även Afrika söder om Sahara har en chans att nå milleniemålen till 2015, åtminstone om regionen får resolut hjälp, och om biståndet ges på nya sätt. Sachs påminner om att de rika länderna i över trettio år har lovat att använda 0,7 procent av sin BNP till bistånd -- något som få länder hittills har gjort. Nu behövs det skräddarsytt bistånd och praktiska lösningar. Det behövs vägar, rent vatten, myggnät, menar Sachs.
Framstående personer som Jeffrey Sachs och Nelson Mandela gör rätt i att vara otålmodiga, och att försöka övertyga. Världens mäktigaste ledare har ont om tid, de måste ta tillfället i akt.
Deras väljare skulle inte heller bli besvikna.