"Jag ber å egna vägnar och hela rege-ringens vägnar om ursäkt för de misstag vi gjorde under dessa dramatiska dagar."
Så uttryckte sig statsminister Göran Persson vid riksdagens frågestund i torsdags, efter att Katastrofkommissionens rapport presenterats.
Det var inte den enda gången Persson fick ursäkta sig under dagen. Statsministern gjorde en riktig pudel -- förmodligen helt enligt rådgivarnas pr-handböcker.
Men det är uppenbart att det kommer att krävas betydligt mer för att tysta kritiken. I går krävde centerpartiets Eskil Erlandsson att statsministern avskedar något eller några av de utpekade statsråden -- annars anser han att oppositionen borde väcka misstroendevotum mot regeringen.
Visserligen lär inte statsministern ge efter för kraven. Persson har inte för vana att avsätta statsråd eller höga tjänstemän under pågående kriser. Och miljöpartiet och vänsterpartiet skulle förmodligen välja att stötta regeringen i riksdagen.
Det innebär inte att Erlandsson är fel ute. En misstroendeförklaring -- även om den misslyckas -- kan vara en viktig politisk markering från oppositionens sida.
Men medan debatten om skuld- och ansvarsfrågan pågår är det viktigt att en annan fråga inte sjabblas bort: utformningen av en central krisledningsförmåga.
I anhopningen av kritik och ursäkter är det särskilt en sak som sticker i ögonen. Hur kan det komma sig att regeringen -- under de år som Persson suttit som statsminister -- inte har inrättat en krisenhet med operativa befogenheter?
Enligt kommissionen var det just bristen på en fungerande krisenhet i regeringskansliet som var det största problemet med myndigheternas och regeringens hantering av katastrofen.
Detta trots att regeringen bara under de senaste åren har haft flera chanser att stärka krisledningsförmågan. Bland annat föreslog Sårbarhets- och säkerhetsutredningen, som presenterades i maj 2001, inrättandet av en nationell krishanteringsorganisation.
Förslaget avvisades av regeringen, med argumentet att en sådan organisation skulle strida mot grundlagen och myndigheternas självständighet. Den invändningen sopar kommissionen effektivt undan: krisledningsfunktionen hade kunnat anpassas efter grundlagen.
Motståndet verkar ha kommit från statsministern själv. I katastrofkommissionens utfrågning av Persson, som offentliggjordes i går, framkommer att statsministern tog avstånd från utredningsförslaget även i augusti i år -- det vill säga efter att tsunamikatastrofen redan ägt rum.
Men det är först nu, när kommissionen har riktat förödande kritik mot honom själv och flera av hans statsråd, som Persson öppnar för en mer fristående krisledningsfunktion.
Fram träder bilden av en statsminister som bara delar med sig av makten när det är absolut nödvändigt -- och som också då gör det motvilligt.
Det är tydligt att Sverige inte bara behöver en ny, förbättrad krisledningsenhet, utan också en mindre maktfullkomlig.