Fem procent på en månad. Det är ett dramatiskt fall till och med för ett parti som rör sig med så stora tal som socialdemokraterna. Äntligen levererade Sifo det gen-ombrott som den borgerliga alliansen behöver. De måste leda tydligt i en mellanvalsperiod för att ha en god chans i valrörelsen och det gör de nu.
Det var ett drygt decennium sedan de hade makten. Nästan hela tiden sedan dess har Göran Persson varit statsminister. Och under den tiden har han skaffat sig en mycket stark position inom partiet och egentligen aldrig varit rejält hotad av borgarna utifrån. Det har gett honom en nimbus som varit få andra svenska politiker förunnat.
Att det nu, lagom till hans tioårsdag som statsminister, kommer ut en bok om honom, är kanske inte förvånande. Men att titeln är "Makten framför allt" och innehållet därefter motiverar ändå höjda ögonbryn. Är det så redaktören vill sammanfatta tio års styre av ett land, en tid som är på väg att ändas antingen genom Perssons snara avgång eller med valförlust? Det är en i hög grad provokativ titel.
Betecknande nog är förmodligen de flesta beredda att skriva under på att den ändå är träffande. Även om Persson uppvisar höga förtroendesiffror är det en annan sak än att han skulle vara omtyckt. Och numera är även förtroendet på nedgång.
Persson är en erkänt durkdriven politiker som vet hur man håller sig vid makten. Men att vara god politiker är inte att vara statsman. En statsmans gärning skulle aldrig ha sammanfattats med orden makten framför allt. En statsman har visioner för det allmänna bästa. En statsman använder makten till något, han ser den inte som ett självändamål.
Men det är precis vad Persson gör. Det är svårt att spåra något slags bärande idé hos honom som skulle ha följt honom under hans politiska gärning. I mitten av nittiotalet visade han sig ha ändamålsenligt hårda statsfinansiella nypor. I övrigt har han inte satt något som helst ideologiskt avtryck annat än att hans parti kommit att i än högre grad bilda en idélös nomenklatura, en samhällselit i sin egen verklighet.
Persson är värd beundran för att han är en så oerhört skicklig politiker. Men det är en egenskap som enbart gagnar honom och hans parti, ingen annan. Det är heller ingen egenskap som räcker hur länge som helst. Tidigare har han inte haft något riktigt motstånd att tala om; oppositionen har varit i ett eländigt skick. Det är den inte längre. Den är enad och omgrupperad. Dessutom står det allt klarare att socialdemokraterna inte är kompetenta att klara det kanske allra nödvändigaste för en regering: att få ner arbetslösheten.
För något sådant krävs det rätt politik. En aldrig så slug politiker kan hitta sätt att dölja oförmågan under en tid, men till slut går inte det längre. Det är det vi ser hända nu. Det är också därför det historiska omdömet om en politiker aldrig blir så grandiost som om en statsman. Omdömet om Persson verkar redan vara satt och skrivet.