Maktkamp från en svunnen tid

Många fackförbund har över 100 år på nacken och stridsåtgärderna börjar kännas mossiga.

Strejkvakt på plats under onsdagens korta Transportstrejk.

Strejkvakt på plats under onsdagens korta Transportstrejk.

Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

Linköping2013-04-26 03:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

”Det är för djävligt på ren svenska att man har den här synen på just de här lågavlönade kvinnorna. Ser det närmast som ett människoförakt.” Orden kommer från Bo Hjalmarsson, ombudsman på fackförbundet Kommunal, Sveriges största fackförbund med över 500 000 medlemmar.

Han reagerar på att över 5 500 personer har blivit ”utköpta” från sina tjänster i de 100 kommuner som Sveriges Radio har granskat. I Linköping handlar det om 98 kommunanställda de senaste tre åren. Mot att de säger upp sig har kommunerna erbjudit mellan två och sex månadslöner till personer, som på grund av olika anledningar inte längre kunnat utföra sitt arbete. Så att de kan ”slänga en på soptippen”, som Johan Ingelskog, Kommunal, väljer att uttrycka det.

Just nu pågår avtalsrörelsen och på måndag har Kommunal varslat om strejk, som bland annat berör all skolmatspersonal i Linköping. I köket på Fridtunaskolan är personalen lite kluven inför strejksituationen, de vet inte om de tjänar på den och så är det tråkigt att den drabbar barnen, anser de (Corren 25/4).

Många arbetsplatser är relativt små, personal och chefer jobbar nära varandra. När så facket varslar om strejk ska den relationen plötsligt slås över ända och människor som vanligtvis arbetar, fikar och går på after work tillsammans, ska stå på varsin sida i en ”kamp” om inte bara löner och arbetsvillkor. Slagord som klass och kön ska dessutom upp på plakaten. Inte konstigt att medarbetare kan känna sig lite vilsna.

Men det är så det fungerar i den svenska modellen. Är man med i facket, ska man strejka när ledningen så befaller. Strejkvakter i färgsprakande västar ser till att ingen svartfot slinker igenom blockaden för att gå och jobba.

Det är facken i sitt esse – det är historia, högt tonläge och maktdemonstration. Se på onsdagens Transportstrejk, den var över på en lunchrast och ändå hann parterna både be varandra dra åt helvete och orsaka störningar i den svenska export- och transportberoende ekonomin. Styrkan ligger i kollektivet och ju fler ringar som sprids på vattnet, det vill säga ju fler som indirekt drabbas av strejken, desto effektivare ses den.

Nio av tio är fackanslutna, skriver Kommunal på sin hemsida. Så var finns facket när en av dessa nio medlemmar har svårt att hävda sig mot sin arbetsgivare och upplever sig som ”utköpt”? Om nu kommunerna har uppträtt så ”för djävligt” och ”människoföraktande” som Kommunals företrädare vill få det till, varför gjorde de ingenting? Det är lätt att skandera fackliga rättigheter i ett demonstrationståg en solig dag maj, eller i radio när SR ringer upp för en kommentar. Svårare tydligen att stå upp för en ensam medlem – men så ger det heller inte samma genomslagskraft, förstås.

Stridsåtgärderna à la 1930-tal börjar kännas omoderna. Facken riskerar att alienera sig från sina medlemmar när metoderna rimmar illa med det öppna, individualiserade klimat som idag dominerar på svenska arbetsplatser. Socialdemokraterna i Norrköping har ersatt 1-majtåget med Amy Diamond. Vad säger LO om det?

Läs mer om